Hur ska man hinna?
Dagarna rusar fram utan den minsta möjlighet till paus. Hur ska en hinna blogga? Helt omöjligt.
Vill ni ha daglig inblick i mitt otrooooligt intressanta liv så följ mig på
instagarm @elin.0lsson eller snapchat BONNYBLOW.
Där uppdateras det flitigare än här inne. OBS! Varning för barnbilder.
Nåja. Nu när jag ändå är inne så kan jag ju passa på att uppdatera er om vårt (läs: mitt) senaste projekt. Jag älskar att hitta saker på blocket. Billigt, billigt, billigt me love. Just i denna stund är faktiskt Micke iväg och hämtar en rutschkana i plåt! Det fungerar oftast så; jag hittar, micke hämtar. Anyways. Vi har alltså köpt en sån lekparks-rutschkana som kommer få en plats nere vid granarna (tallarna? ekarna? ..träden.). Äh, allt detta kommer ni kunna se på instagram sen ändå! Tänker inte bli långrandig här inne. Radig?
Jag önskar att tiden till att blogga fanns. Men det gör den inte.
Så småningom kommer det finnas mer tid. But thats later.
Avslutar med hurtig promnad-bild så ni slipper oroa er över att jag inte lämnar huset.
Adios!
#ElinsFruppa
I lördags stod jag och bytte om inför ett par timmar på leklandet. Micke hade tagit barnen och hämtat brorsan, och dom var nu på nedervåningen. Plötsligt hör jag att det blir lite mer livat, och att dom sätter igång musik?! What the..? Vi ska ju snart åka, vad håller ni på med?
Men inte fasen var det grabbarna som spelade musik - det var tjejerna! Älskade vänner! SÅ CHOCKAD jag blev alltså! Jag som är så jäkla störtball och stencool (eehh..?) började gråta. Som fan.
Tjejerna dukade upp frukost och bubbel och jag fick flaskpost!
Gissa om huvudet gick på högvarv av den där listan?! Kattmat, sexiga underkläder, mynt... dear god nu kommer jag väl få stå på stan och skämmas!
När allt var packat och frukosten slut delade vi in oss i lag och sen fick jag ögonbindel.
När hjärtat slog som snabbast, och svetten rann där svett inte ska rinna fick jag ta av mig bindeln! THANK GOD! Istället för att hoppa bungyjump som jag trodde där i min blindhet skulle vi köra ett par timmar på Alborgen! Puh!
Så.jäkla.kul!
När vi var klara där åkte ögonbindeln på igen, och när jag fick kliva ur bilen hade jag ingen som helst aning om var vi befann oss! Carro ledde mig uppför en, vad som kändes, sjukt brant och lång trapp. När vi kommer in genom en dörr hör jag hur Ida pratar med någon. "Vi kör med den röda bakgrunden. Det blir bra! Elin, kom hitåt! Du ska få ta på dig dina sexiga underkläder och göra en burleskfotoshoot!" Jag ville typ dö. Fick sätta mig ner på något mjukt och fick nåt mjukt runt midjan. Paniken hörrni.
När dom tog av mig bindeln så satt jag inte alls i någon studio, vi var hemma hos Linda! Hahaha good one girls! Såååå glad jag inte var i en studio! Ni fattar inte!
Vi käkade lite pizza och gjorde oss iordning. Jag fick gå upp och sminka mig medan någonting skulle fixas nere. Paniken igen.
Men dom känner mig allt för väl, och jag behövde inte ut på stan och klippa kalsonglappar - istället hade alla köpt en varsin present som symboliserade hur vi kände varandra. Jäkligt roligt! Och jag fick rätt på varenda en. Sen blev det lite lekar och en heeeeeel del skratt!
Vi avslutade med middag på Kalles. Riktigt riktigt gott!
Jag vet att jag sa att jag INTE ville ha en möhippa, men oj så glad jag är nu i efterhand att dom inte lyssnade. Tacksam! Och Linda, jag saknade dig din sjukling.
(Bilderna är små eftersom jag snott dom från instagram.)
#ElinsFruppa
I lördags stod jag och bytte om inför ett par timmar på leklandet. Micke hade tagit barnen och hämtat brorsan, och dom var nu på nedervåningen. Plötsligt hör jag att det blir lite mer livat, och att dom sätter igång musik?! What the..? Vi ska ju snart åka, vad håller ni på med?
Men inte fasen var det grabbarna som spelade musik - det var tjejerna! Älskade vänner! SÅ CHOCKAD jag blev alltså! Jag som är så jäkla störtball och stencool (eehh..?) började gråta. Som fan.
Tjejerna dukade upp frukost och bubbel och jag fick flaskpost!
Gissa om huvudet gick på högvarv av den där listan?! Kattmat, sexiga underkläder, mynt... dear god nu kommer jag väl få stå på stan och skämmas!
När allt var packat och frukosten slut delade vi in oss i lag och sen fick jag ögonbindel.
När hjärtat slog som snabbast, och svetten rann där svett inte ska rinna fick jag ta av mig bindeln! THANK GOD! Istället för att hoppa bungyjump som jag trodde där i min blindhet skulle vi köra ett par timmar på Alborgen! Puh!
Så.jäkla.kul!
När vi var klara där åkte ögonbindeln på igen, och när jag fick kliva ur bilen hade jag ingen som helst aning om var vi befann oss! Carro ledde mig uppför en, vad som kändes, sjukt brant och lång trapp. När vi kommer in genom en dörr hör jag hur Ida pratar med någon. "Vi kör med den röda bakgrunden. Det blir bra! Elin, kom hitåt! Du ska få ta på dig dina sexiga underkläder och göra en burleskfotoshoot!" Jag ville typ dö. Fick sätta mig ner på något mjukt och fick nåt mjukt runt midjan. Paniken hörrni.
När dom tog av mig bindeln så satt jag inte alls i någon studio, vi var hemma hos Linda! Hahaha good one girls! Såååå glad jag inte var i en studio! Ni fattar inte!
Vi käkade lite pizza och gjorde oss iordning. Jag fick gå upp och sminka mig medan någonting skulle fixas nere. Paniken igen.
Men dom känner mig allt för väl, och jag behövde inte ut på stan och klippa kalsonglappar - istället hade alla köpt en varsin present som symboliserade hur vi kände varandra. Jäkligt roligt! Och jag fick rätt på varenda en. Sen blev det lite lekar och en heeeeeel del skratt!
Vi avslutade med middag på Kalles. Riktigt riktigt gott!
Jag vet att jag sa att jag INTE ville ha en möhippa, men oj så glad jag är nu i efterhand att dom inte lyssnade. Tacksam! Och Linda, jag saknade dig din sjukling.
Fuck vinterkläder!!
Vet ni vad? JAG HATAR ATT GÅ UT SJÄLV MED BARNEN. Typ. Först tar det flera timmar att klä på ongarna, sen är man ute i fem minuter innan barnen kukar ur och börjar gråta. Carpe fucking Diem va..
Jag längtar så fruktansvärt mycket till ett väder som är mindre omständigt. Och till barn som gillar samma saker.. Om jag vill gå ut måste det vara i samband med Dexters sovning, annars blir det hysteri i vagnen. Och att lyckas passa in så Devin är på humör att gå ut samtidigt som Dexter är på sovhumör, det är fan inte bara det.
Nä, nu är jag less. Riktigt less. Stört fint väder ute men tydligen så måste vi vara inne. Tur vi har inglasade uterummet en dag som denna. Kan ju låtsas att jag är utomhus iallafall.
Strumpbyxor.
Skriv inläggstext
Idag hade jag på mig "Elin kläder". Ni fattar inte känslan alltså! Att se sig själv i spegeln och tänka "fan..henne känner jag ju igen!"
Just ja. Jag gav upp dieten i förrgår. Att gå på kaloriunderskott (säger man så?) samtidigt som båda barnen är sjuka.. nej. Hur peppad jag än var så fungerade det inte.
Men jag gråter inte blod för det inte! Dexter är inte ens sju månader och jag väger redan mindre än när jag blev gravid med honom. Jag känner mig duktig och nöjd. När barnen är friska så sätter jag igång igen!
Det är dit 👆🏼 jag ska! Pre-children-body.
Alltså vet ni vad jag saknar mest när jag kollar på den där bilden? NAGLARNA. Haha ja men faktiskt! Jag hade sånna grymma klor och nu är det veeeerkligen ett minne blott. Har varken tid eller pengar (läs: SVINFATTIG) till att ha lyxiga naglar just nu. Allt har sin tid, och nu är det inte naglarnas tid.
Och här 👆🏼 har vi en printscreen från en video hur jag såg ut idag. Ni ser att jag är på g va? Heja heja mig!
Dåre!
Alltså.. Dexter.. vilken dåre..
Jag skrattar medan jag skriver för det är faktiskt så att han är en liten dåre. Crazy Baby. Nybörjar-kryparen som tror han kan lika mycket som storebror!
Det kryps i 200 och alla möbler i rätt utformning ska det resas sig mot.
Trots att det är rätt jobbigt att passa så att han inte slår sig helt fördärvad så ääääälskar jag att han kan ta sig dit han vill. Han är väldigt mycket mer nöjd nu. Bebis nöjd = alla nöjd.
Dessutom har snorandet avtagit, så nätterna är inte alls lika hemska!
Ljuset i tunneln hörrni. Ljuset i tunneln.
Bryter ihop.
Herregud. Sjuka barn, sjuk man.
Vad är det med denna årstid!?
Vi är väl inne på fjärde/femte veckan nu tror jag.
Nätterna är katastrofala. Barnen vaknar pga hosta och täpta näsor.. Det blir inte många timmar sömn för föräldrarna nu, det kan jag lova er.
Jag är ofta trött, det är standard nu. Vi har inte varit barnfri någon gång sen skruttarna föddes. Våra barn, vårt ansvar. Detta resulterar i många många MÅNGA timmar minus på sömnkontot. Inte en enda hel natts sömn på över 20 månader. Som sagt; jag är ofta trött. MEN det är sällan tröttheten orsakar yrsel och illamående. Det gjorde den härom dagen. Fyyyy heeelvete det vara bara att bryta ihop och komma igen.
En ljusglimt i detta jävla mörker är att vågen visade 75,5kg härom sistens. Man får vara glad för det lilla hörrni! ...undra om sömn väger nåt? Kanske därför jag gått ner så mycket på senaste tiden?
En annan ljusglimt är knölen på nacken (ni minns?), jag gjorde ultraljud på den i förrgår.. fett! Läkaren kunde konstatera en fetttknöl! Verkligen jätteskönt. Osexigt, men ack så lättande. (Märkligt bara hur förra läkaren totalt uteslöt fettknöl och var helt säker på att kotorna låg fel. Och när röntgen visade att dom INTE låg fel så la han ner utredningen. Jaha, tack? Flrsvann knölen nu? Tur man har odlat skinn på näsan så man vågar lyfta luren.)
Nu ska jag brygga SKIT MYCKET kaffe så kroppen och knoppen hoppar igång.
Hey ho, lets go!
Måndag och vi drar igång bantningen igen! Som jag skrev sist är jag FETT TAGGAD. Började morgonen i vanlig ordning med vägning. Jag hade inte gått upp något efter min "fri-vecka". Thank god!
När Micke kommer hem från jobbbet blir det en pw och sen måste nån av oss (pax mig!) åka och storhandla. Ekar tomt i kylen nu.
Nu är mitt kaffe klart så jag ska passa på att dricka det medan båda barnen sover.
Hej så länge!
Taggad!
Idag är det torsdag. Hittills har jag käkat pizza och tacos som hör till kategorin "onyttigt". Jag börjar alltid morgonen med gröt, följt av en nyttig lunch. Sen har jag ätit det jag har vart sugen på.
Imorse vaknade jag med ont i magen. Uppblåst. Hej kolhydrater! Trevligt att råkas igen. Inte. Pitabrödet som gjorde sig hörd antar jag.
Så nu har jag bestämt mig. På måndag kör jag fyra "diet" veckor till! Är faktiskt grymt taggad! Nu har jag ju fått äta gott snart en vecka, så nu kör vi igen.
Tror dock inte jag kommer tappa 7kg den här gången. Men jag hoppas på 5 iallafall!
Nu ska jag lyfta upp lillkorven som tydligen sovit klart. Bye Bye!
Standard.
Igår tog jag och Devin ett kvällsbad. Meningen var att lillebror också skulle få bada, men nej, aaaaaabsolut inte tyckte Devin. Oh well.. som vanligt efter kvällsbadet är det raka vägen in på rummet för att sova. Devin tjuter och fnissar sådär härligt när vi rusar mot hans säng och jag säger att nu ska vi mysa och sova. Snuttefilten, flaskan och nappen. Tror han somnade på fem minuter lillskrutten! Och vet ni vem som också somnade? Jag.
Jag hatar att somna när jag nattar! Kvällen är liksom då jag och Micke får egentid. Just igår så skulle vi dessutom fixa dexters säng"ram". Micke kapar och jag häftar fast tyg. Aja, bättre lycka ikväll! Jag är åtminstone piggare än vanligt, och det är ju jätte skönt.
...kan bero på pizzan som ligger och jäser i magen också. Hehe. Yes you heard me - blev en vessla igår till middag!
Första dagen som en fri kvinna.
Haha, ja, blev det någon pizza igår? Godis? Nej, det blev ingenting faktiskt. Eller jo - en tugga kanelbulle hos mormor but thats it. Väldigt vad psyket kan ställa till med hörrni... i lördags och söndags ville jag gråta av längtan till socker och fett och kolhydrater. Sen när jag "får" äta, ja, då är jag inte särskilt sugen. Kroppen och knoppen - lite sammarbete tack!!
Var ju som sagt till mormor igår. Packade ihop mig själv och barnen på tjugo minuter, och lyckades såklart glömma matlåda. Men mormor fixade grönsaker istället för pasta till köttbullarna så det löste sig bra ändå.
Det är många av er som undrar vad jag gjort för att tappa vikt. Det är ingen hemlighet; havregrynsgröt, kyckling, grönsaker, tonfisk, kvarg, bär. Ingen sås. Ingen mjölk. Ingenting som kan tänkas göra maten godare eller mindre torr.
Jag säger som syrran - om det vore lätt att gå ner i vikt skulle ju alla vara smal. True story. (Okej, alla kanske inte vill vara smal.. men ni fattar väl poängen? No hate please.)
Imorse ställde jag mig på vågen igen. Jag gillar att väga mig varje dag. Fråga mig inte varför? Kanske ger det en känsla av kontroll? Dont know. Anyhow så hade jag tappat ett halvt kilo till. Gött mos!
Resultatet av fyra veckors slit.
Imorse vägde jag mig i vanlig ordning. -0,6kg har jag gått ner sen förra måndagen. En besvikelse, helt klart, men inte oväntat.
Totalt på fyra veckor:
-6,7kg
-10cm i midjan
Det känns jävligt jävligt bra faktiskt!
Mitt mål är att väga 68kg.
För en månad sen vägde jag 83,6kg.
Idag vägde jag 76,9kg.
När jag skrev in mig med Devin i magen så vägde jag 74kg. Lite fluffigare än önskat. Men fattar ni att det inte alls är långt dit?! Och jag lovar, till sommaren ska jag fan väga under 70kg! Heja mig!
Jag har tänkt och tänkt och tänk på om jag ska lägga ut en före och efterbild, men beslutat mig för att inte göra det. Förebilden vill jag inte dela med mig av till främlingar. MEN frukta ej kära stalkers! Jag har blurrat bilden så ni kan få en hum om skillnaden trots att ni är främlingar!
Horribel helg!
Jag vet inte om det plötsliga sötsuget beror på pms eller psyket. Imorgon har jag klarat fyra veckor på "diet", och jag är sååå nära att få smaka lite choklad. Hmm, det är nog både psykiskt OCH pms känner jag nu.
Jag vill verkligen inte börja veckan med godis, men ni fattar inte suget jag dealar med nu. Vill fan gråta! P.M.S. Imorgon när jag "får" äta vad jag vill får vi se om jag längre är sugen. Psyket, ni vet.
Aja.
I måndags var jag fast besluten att promenera varje dag. Well...det var i måndags det. Gick tre kvällar och sen blev det inget mer. Besviken på mig själv, men jag har haft en riktigt dålig vecka som följdes av en ännu sämre helg.
Imorgon är det vägning, och jag tror knappt den kommer visa minus ett kilo.. Jag har en dålig feeling förstår ni.
Idag var jag osynlig. Älskar osynlighetsmönster!
Nya ringar.
Förra veckan damp det ner ett brev från guldfynd i brevlådan, i vanlig ordning. Något som inte var vanligt var bonusbeskedet. Inhandlat under 2016: ca 36,000kr. (Myyy gaaaad..! Aja, det är fan ett annat inlägg) Bonus: 1070kr. Tack och bock!
Sprang över till butiken och beställde mig två feta silverringar. Med grabbarnas namn och födelsedatum graverat på utsidan. Jag har tänkt på dessa ringar sedan länge, typ sen Dexter låg i magen. Men pga överviktiga fingrar och underviktig plånbok har det inte blivit av tidigare.
Så.himla.nöjd !
Tredje veckan.
Igår var det dags för vägning. Tre veckor på "diet" avklarad - helt utan fusk! -1,2kg visade vågen. Detta betyder att jag på tre veckor gått ner 6,1kg. Inte illa Elin, inte illa.
Nu går vi in i sista veckan och jag MÅSTE ta pw's varje kväll nu. Skulle gärna gå ner mer än ett kilo denna vecka. Igår var Micke med på promenaden (morsan är här, så hon passade grabbarna).
Sjukstuga.
Här var det sjukt. Det började i helgen. Devin har feber till och från, hostar, snorar. Dexter har ingen feber men en hosta från helvetet. Han har fått hostmedicin och en inhalatorgrej för att vidga luftgångarna. Stackars mina små prinsar. Det gör så ont i mammahjärtat av att se dom må dåligt.
Annars då? Jo, ett par av mickes närmsta vänner ordnade honom en svensexa i efterhand! Så gulligt av dom. Ingen sån svensexa med målet att skämma ut karln, utan en i simpelt trevlighets-tecken. Jag hoppas verkligen att mina kompisar INTE har planerat något. Och om så är fallet så avböjer jag mig att medverka. Tack på förhand!
Hmmm what else? Jag har köpt en pälsjacka idag. Fejkt - såklart. Rea - såklart. Kommer sitta fin fint när jag lyckas ta mig ur detta mjukis-träsk(, haha... som att det någonsin kommer hända?).
Någonting mer? Njaaäääoo.. Jag håller på att renovera en stol som ska stå i Devins rum. Från grön med blå dyna, till vit med zebradyna. Tror jag. Än är det inte klar.
Tja, det var väl inte så mycket mer än så som har hänt här hemma. När småttingarna är sjuka gör man inte mer än försöker få dom friska igen. Inga utsvävningar. Inga speciella roligheter. Over n out, peeps!
Andra veckan, check!
Idag går jag in på tredje "dietveckan". Känns hittills lättare än förväntat! Imorse ställde jag mig på vågen igen, och fick glädjande besked! -2,1kg! Det betyder att jag gått ner 4,9kg på två veckor. Shit. Heja mig!
Äntligen visar vågen en 7 och inte en 8 som första siffra. Vilken härlig start på denna vecka för min del! ...Devin började med feber han. Och båda pojkarna har en hemsk hosta. Stackrarna! Inte bra start för dom.
Sååå taggad på att bli JAG igen.
Minns ni att jag skrev om min kropp? Att jag vantrivdes och att det nu fick vara nog. Anyhow, för en vecka sedan satte jag igång med min "diet". Väldigt lätt diet då jag äter mer än vanligt, och godare än vanligt.
Jag tänker inte skriva exakt vad jag äter om dagarna, men vill poängtera att jag pratat med en pt om detta. Så nu behöver ni inte oroa er!
Första veckan har jag tappat -4cm runt midjan och -2,8kg i vikt! Verkligen skit kul! Heja mig!
Konsten att söva.
När vi ändå är inne på sömn tänkte jag skriva hur det kan se ut här hemma på dagarna.
Devin sover middag typ 11/12 och brukar sova i 2 timmar. Men det är inte alltid så lätt att söva korven ska jag säga er.
Ni som inte har barn kanske tänker "han somnar väl när han blir trött?" ...det är nu alla som har barn gapskrattar. Nej, han somnar inte när han blir trött. Han blir övertrött. Kämpar och kämpar för att hålla sig vaken. Några FÅ ENSTAKA gånger har han somnat i soffan, men det är ett undantag.
För att han ska somna måste vi lägga oss i hans säng, där vi dragit ner rullgardinen, och sen ligger vi tätt tätt tills han somnar. Det brukar i regel gå väldigt fort.
Det trixiga med detta skedande är lillebror. Jag kan inte lämna honom på nedervåningen att skrika lungorna ur sig medan jag söver storebror. Det har jag inte hjärta till. Så för att Devin ska kunna sova middag måste Dexter också sova. Detta klaffar inte alltid.
När Dexter sover är Devin inte trött. Och när Devin väl är trött och vill sova, ja, då är Dexter piggelin. Livets pussel hörrni.
Då, mina kära stalkers, det är då jag tar till det tunga artilleriet - världens dyraste vagn - bilen. Om Devin är trött somnar han oftast på två röda.
Men vagnen då? tänker ni. Nej, det är inte ofta den fungerar. Och för er med två blöjbarn förstår ni vad jag menar när jag säger att det är en KAMP att göra båda redo för minusgrader. Bilen är det säkra kortet. Nej, jag har inte orken att försöka med vagnen först. Herregud, jag är inte wonder woman!
Up all night.
Nej, inte riktigt så. Men nog tusan är vi upp varje natt flera gånger, det ska gudarna veta.
Devin går och lägger sig (i snitt) klockan 19. Sen är det väldigt olika hur han sover. En bra natt vaknar han endast runt midnatt och sover sedan till tidig morgon, ungefär till klockan 06. En dålig natt, som inatt, vaknar han tre-fyra gånger. Ibland mer. Han pekar själv om han vill ha flaska eller inte. Som tur är somnar han om direkt efter flaskan eller nappen. But still - en natt utan uppvak vore nåt!
Dexter då? Lilla pluttisen på 5 månader. Han somnar för natten typ.....21? och är faktiskt rätt duktig på att sova! Han vaknar i regel 2 gånger och somnar om så fort han fått flaskan. Har man tur blir det sovmorgon till 08. Och just det ja! Dexter sover i vår säng. Det gjorde Devin också. Ingen har gillat spjälsängen, och det är fine med oss.
Jag och Micke brukar ta varannan natt. Ni förstår, när Devin vaknar där vid midnatt är det heeeelt omöjligt att gå därifrån. Rävsovarn! Därför blir det så att vi sover varannan. Dessutom, om vi har tur, kanske någon av oss får relativt mycket sömn. Oftast är det något av barnen som väljer en bra natt.
En del blir väldigt brydda över detta. "Sover ni inte i samma säng?!" Nej, inte just för tillfället. För tillfället försöker vi samla så mycket sömn som möjligt. För tillfället försöker vi bara överleva två små älsklingar som inte vill sova hela (eller halva) nätter.
Jag och Micke har varit ihop i över 7 år. Vi har hunnit sovit ihop - trust me! Nu kommer det bli ett par nätter ifrån varandra, dock vägg i vägg, och inte gråter jag blod för det. Jag hade gråtit blod om jag inte fått sova en enda timme i streck, det ska jag säga er.
Nej, nu ska jag dra i mig en köpp kaffe. Eller tjugo.
Röntgen.
Ikväll åkte jag in till Gävle för att röntga övre delen av ryggen (bröstrygg? halsrygg?). Det tog en rött så lång stund innan sköterskan fick de bilder hon var nöjd med. Så vi hann prata en del om just min oro, och om vad sköterskorna hade sagt i måndags.
När bilderna var tagna fick jag sätta mig i väntrummet igen. Hon skulle kolla med läkarna att bilderna var bra. När hon kom ut i väntrummet bad hon mig följa med runt hörnet. "Fuck fuck fuck, inte bra" tänkte jag.
Hon bad mig känna på hennes nackkotor för att jämföra. Japp, hennes stod ut lite också. Men det var inte lika "knöl aktigt" som på mig. Hon sa att bilderna blev bra och att jag inte ska oroa mig. "Och läkarna är väldigt upprörda över hur sköterskorna reagerade i måndags. Din stackare! Skrämma upp dig sådär!"
Så, nu är det bara att vänta på att plåtarna kommer till doktorn i Valbo. Jag hoppas att det ser ut som han trodde - snett. För om inte - om kotorna är fina och raka - då är ju knölen något annat!
Tack till er som messat och ringt under desss dagar 🖤
Ett steg i taget.
Imorse tog jag en promenad. Jag var tvungen att få lite luft. Nej, nu ljög jag. Jag var tvungen att få gråta i fred. Tusen miljarder tankar på sån kort tid. Vilken låt ska spelas på min begravning? Hur länge kommer Devin ropa efter mamma? Kommer Dexter minnas mig? Borde jag spela in en video som de kan kolla på när dom blir äldre? Kommer Micke kunna bo kvar i huset? Ångest.
Jesus Amalia. Så många tankar på sån kort tid.
Micke mötte upp mig när jag skulle träffa doktorn. Han ställde många frågor, svarade på mina och sedan kände han länge och väl på knölen. När det gjorde ont fick jag panik. Jag hade (såklart) googlat "cancer i nacken" "hur känns en tumör" and so on.. Så jag visste ju att när det gjorde ont var det såklart en tumör. Elak. Jag hade väl max en månad kvar i livet. Åh, herregud jag vill inte dö!
När jag frågade om det var något farligt, om det var en tumör eller cysta eller något i den stilen så skrattade han högt och sa att det inte är något farligt. Kotorna som ligger fel, tyckte han. Jag är dock inte lika säker eftersom jag nyss var till kiropraktorn som sa att det INTE var något fel på kotorna. Imorgon ska jag röntgas så får vi ta det därifrån. Ett steg i taget, men förhoppningsvis är en röntgen sista steget! Doktorn tog även ett blodprov för att se hur min sköldkörtel mår. Jag själv misstänker att den inte mår så bra.
Jag gillar Valbo HC, alla är så himla trevliga och duktiga och tar en på allvar. Nu hoppas jag även att de kan sina knölar och kotor - jag vill helst inte få sån här dödsångest av nervösa sköterskor igen. No more humps and bumps please.
När vi gick därifrån såg det ut som att Micke skulle svimma av lättnad. Jag såg säkert likadan ut. Jag skulle inte dö. Jag behöver inte spela in någon video till grabbarna. Herrejisses vilket mardrömsdygn! Och herrejisses så orolig man kan vara av sig.. Hej panikattack! Hur hade ni reagerat om ni trodde ni hade en tumör?
Försöker att inte oroa mig.
Idag var jag till hälsocentralen för att kolla upp knölen i nacken. Den sitter precis mellan skulderbalden där nacken börjar. Inte ett dugg nervös var jag där i väntrummet. Jag visste redan vad de skulle säga "Det är en fettknöl".
They didnt.
Jag kom in och fick träffa en gullig sköterska som ganska direkt hämtade en annan äldre sköterska, eftersom hon inte visste vad knölen kunde vara. Det visste inte den andra sköterskan heller, tyvärr. Dom klämde och kollade i olika vinklar - inte vätskig och inte ruckbar - och sedan gick dom till datorn.
"Nej, jag tycker inte vi kan vänta så länge" hörde jag den äldre mumla.
Jag fick en tid på onsdag hos jourläkaren, eftersom det inte fanns någon "riktigt" läkartid inom en snar framtid. Tydligen ville dom inte vänta tills februari. För säkerhetsskull gick båda iväg och skulle kolla om någon läkare hade tid just precis nu. Men det hade dom såklart inte.
Jag bytte ämne och pratade om sköldkörteln, att jag ville ha ett blodprov. Den äldre sköterskan tittade bestämt på mig och sa "nu kollar vi upp detta först." PUNKT. Ord och inga visor. Nu var jag riktigt nervös. Rädd.
Hela besöket tog inte mer än 15 minuter, och jag hade tänkt handlat efteråt. Det kunde jag inte. De få metrarna till bilen fick jag kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Väl i bilen satt jag tyst och skakade. Tårarna rann ner för kinderna.
När jag körde hem ringde ett dolt nummer. Det var sköterskan som berättade att dom fått ett åtrbud imorgon och att jag ska komma och träffa läkaren imorgon fm istället.
Jag blev helt kall. Mådde illa. Cancer. Jag kommer dö.
När man har varit med om att en i familjen fått cancer, och dessutom dött, då vet man att det inte är verklighet att tänka "det händer inte mig". För det är just precis det det kan göra. Det kan mycket väl vara så att knölen visar något dumt imorgon. Jag hoppas för allt i världen att det inte visar något sådant, men hur kan man inte vara orolig?
Nu vill jag bara gå och lägga mig så att det blir imorgon snart.
Förbannade rygg.
Innan jul var jag tvungen att släpa mig till doktorn. Ryggskott. Röntgen och sjukgymnast ordinerades. Har jag berättat detta redan? Aja, röntgen visade inget fel iallafall. Skönt!
Idag var tanken att träffa en sjukgymnast.. men jag avbokade imorse. Sist jag var till en sådan kändes det VERKLIGEN som pengar i sjön. Istället tog jag pengarna och åkte till kiropraktorn.
Inflammation i en muskel och väldigt stela muskler. Voltaren ett tag framöver och sen en rejäl massage följt av träning blev domen. Tack och bock!
Sen har jag fått en knöl i nacken som jag trodde berodde på dålig hållning. Men nja, det trodde inte han. Blodprov hos doktorn på måndag blev det bestämt. Kan inte låta bli att tänka på det värsta..
Nej, nu MÅSTE jag sova. Natti!
Tröttöga.
Orkar inte!
Dom där dagarna då man vill spola tillbaka tiden och ha allting precis som det var förr. Dom dagarna då man känner att man liksom inte pallar mer, då man bara vill lägga sig platt och dö. Dom dagarna håller jag om mina grabbar extra hårt. Det är dom som ger mig styrka. Då, för en stund, glömmer jag mina bristningar på höfterna, tänker inte på min övervikt och ignorerar att jag luktar svett.
Snart måste det ske en förändring. Det funkar inte att vantrivas såhär mycket i sin egen kropp. Jag överlever inte! Önskar att jag kunde vara en av dom mammorna som kände att "jag har faktiskt fött barn och trivs då med att min kropp ser ut såhär". But in not.
Jag avundas dom som knappt går upp något och ser ut "som vanligt" en månad efter förlossningen. Jag åt inte mer än vanligt under mina graviditeter - ändå gick jag upp 20kg och inte fan försvann dom av sig själv. Någon som känner igen sig?
På måndag måste det vara dags.
Nytt namn.
Eftersom jag gått och blivit fru Olsson måste jag fixa nytt körkort. När Micke var tvungen att förnya sitt kort får några år sedan tog vi bilden hemma själv.
Ni vet hur man kan bli dålig på bild när någon annan fotar? Well, story of My life!! Blotta tanken på att gå till en fotograf gav mig rysningar. Ni ska se min passbild. HA HA. (Jag skrattar men egentligen gråter jag)
Så, jag tänkte att vi kunde fixa min bild hemma själva. Drog på mig smink och got to work. Fick till en bra bild, men....
...jag skulle ha läst riktlinjerna på Trafikverkets hemsida innan. Bilden ska vara tagen RÄTT FRAMIFRÅN och absolut inget blänk i ögonen.
Jahapp. Är väl lika bra att gå till en fotograf och se ut som en burk stroganoff ändå rå. Suck.
Säger man så?
I slutet av min första graviditet samlade jag ruskigt mycket vatten. Jag såg alltså vääldigt gravid ut. Men kände mig ändå relativt fin. Eftersom jag fortfarande jobbade så fortsatte jag att sminka mig, locka håret och ha fina kläder.
Tyvärr finns det ju, som vi alla redan vet, folk till allt..
"Men nu ser du verkligen gravid ut"
"Du ser trött ut?"
"Nu är det inte långt kvar va?"
"Du ser trött ut"
Osv osv osv
Alltså. Tack, men nej tack!
Jag kände mig inte trött och fet förrän du sa sådär! Thanks, you made my day. Frågade jag om din åsikt? Tror du jag känner mig vackrare när du säger sådär?
Det är lika nu. Jag sminkar mig väldigt sällan, och fixar håret ännu mer sällan. Stötte ihop med en bekant på mataffären härom kvällen som utbrast "du ser trött ut!" varpå jag svarade "haha nää det är säkert för att jag inte har nåt smink" (notera att jag hade nya fransar och precis färgat brynen. håret var nytvättat och utsläppt. kände mig rätt fräsch och hör och häpna - pigg!) Hon svarar "nejje! *skratt* blir det inte så mycket sömn?"
Säger man så? Detta är inte första gången jag får kommentar i den stilen. Jag är rätt säker på att det är avsaknaden på ögonskugga som gör att folk måste påpeka mitt utseende. Det ger dom liksom rätten till det. Eftersom jag inte såg ut så FÖRR. Eller?
För att klargöra: Jag har TVÅ SMÅ BARN! Detta är min look nu för tiden!
Har ni vart med om liknande? Eller är ni den som kläcker sånna kommentarer?
Livet.
Livet rullar på, varesig man vill eller inte. Tiden stannar inte för nåt.
Som en del av er vet, har jag ätit antidepressiva sedan Dexter föddes. Jag har skrivit här på bloggen om hur tiden efter Devin var, som ni kanske minns? Att jag ramlade långt ner i ett svart hål. Jag ville inte chansa att hamna där igen, så efter Dexter föddes fortsatte jag att äta sertralin igen.
Livet rullade på. Inga dalar och inga toppar. Kände mig, innerst inne, väldigt deprimerad. Trots medicinen. Grät varje dag av olika anledningar.
Är det inte konstigt hur någonting så fantastiskt också kan kännas så hemskt? Är det inte konstigt att jag å ena sidan var lyckligare än någonsin - fylld av kärlek - å andra sidan mådde så jävla dåligt? Jo. Det är märkligt. Och jobbigt. Fruktansvärt jobbigt.
Jag hade en konversation nyligen. En konversation som jag inte kan släppa. Den gjorde mig så himla ledsen och illa berörd. När man trodde att någon förstod hur man mådde. Vad man gått igenom. Varför man inte är på ett visst sätt längre. Vindarna vänder, livet rullar på antar jag. Folk förändras. Det fick mig att se saker med nya ögon.
Det känns som att alla lever vidare och jag står kvar. "Vänta! Vänta på mig!" vill jag ibland skrika. Sen ser jag mig omkring. Mina pojkar, vårt hus. Det är då jag inser att det faktiskt inte är jag som stannat. Jag ligger före.
Jag slutade med medicinen en morgon. Tack och hej! Och vet ni? Jag mår bra. Bättre. Hellre några dalar än inga toppar.
Jag älskar min familj.
Livet har just börjat ❤️
Elin 2.0
Vigsel och dop.
Hej!! Oj, nu var det längesen jag skrev något. Som ni kanske förstår räcker tiden verkligen inte till.
Anyways!
Den 26e november döpte vi grabbarna i Valbo Kyrka. Vilket KAOS. Prästen kallade Devin för både Denver, Dervin och Dexter, och Dexter blev döpt till Devin. Förutom namnfelen så ville inte grabbarna sammarbeta. Men äh, sånt som händer!
När vi ändå var i kyrkan passade vi på att gifta oss. Så nu är vi Herr och Fru Olsson. Olsson... mjaaa inte mitt dröm-efternamn kanske, haha, men sånt är livet.
Innan vi for till kyrkan försökte vi få till en fin familjebild. Det gick sådär..
Grabbarna fick massor av fina presenter! TACK ALLA!
Två dagar, en natt.
Tidigt imorse drog Micke till huvudstaden för att gå en kurs via jobbet. Han kommer hem igen imorgonkväll. Denna kurs var bokad redan innan jag födde, och jag har fan haft ångest sen dess! Hur skulle jag klara det? Själv med en 15 månaders vilde och en sömnlös 7 veckors baby. HUR?
So far, so NOT good. Det har verkligen varit en helvetes dag! Dexter har sovit sammanlagt typ... 2 timmar. Det enda som funkade om jag inte ville höra gråt var att bära omkring på honom. Detta resulterar såklart i en upprörd Devin. H E R R E G U D.
Mina öron. Mitt psyke.
På nåt underligt vis lyckades jag söva Devin utan att Dexter skrek ihjäl sig. Och nu sover dom båda två.
Jag har städat, diskat och förberett för natten. Nu ligger jag helt utslagen i soffan. Vill bara gråta, men min medicin tar bort både dalar och toppar, så jag nöjer mig med att vara likgiltig. Trött och likgiltig.
TYCK SYND OM MIG SNÄLLA!
Håll tummarna för mig att natten inte bli kattskit!
