Försöker att inte oroa mig.

Idag var jag till hälsocentralen för att kolla upp knölen i nacken. Den sitter precis mellan skulderbalden där nacken börjar. Inte ett dugg nervös var jag där i väntrummet. Jag visste redan vad de skulle säga "Det är en fettknöl". 
 
They didnt.
 
Jag kom in och fick träffa en gullig sköterska som ganska direkt hämtade en annan äldre sköterska, eftersom hon inte visste vad knölen kunde vara. Det visste inte den andra sköterskan heller, tyvärr. Dom klämde och kollade i olika vinklar - inte vätskig och inte ruckbar - och sedan gick dom till datorn.
 
"Nej, jag tycker inte vi kan vänta så länge" hörde jag den äldre mumla.
Jag fick en tid på onsdag hos jourläkaren, eftersom det inte fanns någon "riktigt" läkartid inom en snar framtid. Tydligen ville dom inte vänta tills februari. För säkerhetsskull gick båda iväg och skulle kolla om någon läkare hade tid just precis nu. Men det hade dom såklart inte.
 
Jag bytte ämne och pratade om sköldkörteln, att jag ville ha ett blodprov. Den äldre sköterskan tittade bestämt på mig och sa "nu kollar vi upp detta först." PUNKT. Ord och inga visor. Nu var jag riktigt nervös. Rädd.
 
Hela besöket tog inte mer än 15 minuter, och jag hade tänkt handlat efteråt. Det kunde jag inte. De få metrarna till bilen fick jag kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Väl i bilen satt jag tyst och skakade. Tårarna rann ner för kinderna.
 
När jag körde hem ringde ett dolt nummer. Det var sköterskan som berättade att dom fått ett åtrbud imorgon och att jag ska komma och träffa läkaren imorgon fm istället.
 
Jag blev helt kall. Mådde illa. Cancer. Jag kommer dö.
 
När man har varit med om att en i familjen fått cancer, och dessutom dött, då vet man att det inte är verklighet att tänka "det händer inte mig". För det är just precis det det kan göra. Det kan mycket väl vara så att knölen visar något dumt imorgon. Jag hoppas för allt i världen att det inte visar något sådant, men hur kan man inte vara orolig?
 
Nu vill jag bara gå och lägga mig så att det blir imorgon snart.
 
 

Om du inte har något snällt att säga, säg ingenting alls.

Skriv din kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0