Tredje veckan.
Igår var det dags för vägning. Tre veckor på "diet" avklarad - helt utan fusk! -1,2kg visade vågen. Detta betyder att jag på tre veckor gått ner 6,1kg. Inte illa Elin, inte illa.
Nu går vi in i sista veckan och jag MÅSTE ta pw's varje kväll nu. Skulle gärna gå ner mer än ett kilo denna vecka. Igår var Micke med på promenaden (morsan är här, så hon passade grabbarna).
Sjukstuga.
Här var det sjukt. Det började i helgen. Devin har feber till och från, hostar, snorar. Dexter har ingen feber men en hosta från helvetet. Han har fått hostmedicin och en inhalatorgrej för att vidga luftgångarna. Stackars mina små prinsar. Det gör så ont i mammahjärtat av att se dom må dåligt.
Annars då? Jo, ett par av mickes närmsta vänner ordnade honom en svensexa i efterhand! Så gulligt av dom. Ingen sån svensexa med målet att skämma ut karln, utan en i simpelt trevlighets-tecken. Jag hoppas verkligen att mina kompisar INTE har planerat något. Och om så är fallet så avböjer jag mig att medverka. Tack på förhand!
Hmmm what else? Jag har köpt en pälsjacka idag. Fejkt - såklart. Rea - såklart. Kommer sitta fin fint när jag lyckas ta mig ur detta mjukis-träsk(, haha... som att det någonsin kommer hända?).
Någonting mer? Njaaäääoo.. Jag håller på att renovera en stol som ska stå i Devins rum. Från grön med blå dyna, till vit med zebradyna. Tror jag. Än är det inte klar.
Tja, det var väl inte så mycket mer än så som har hänt här hemma. När småttingarna är sjuka gör man inte mer än försöker få dom friska igen. Inga utsvävningar. Inga speciella roligheter. Over n out, peeps!
Andra veckan, check!
Idag går jag in på tredje "dietveckan". Känns hittills lättare än förväntat! Imorse ställde jag mig på vågen igen, och fick glädjande besked! -2,1kg! Det betyder att jag gått ner 4,9kg på två veckor. Shit. Heja mig!
Äntligen visar vågen en 7 och inte en 8 som första siffra. Vilken härlig start på denna vecka för min del! ...Devin började med feber han. Och båda pojkarna har en hemsk hosta. Stackrarna! Inte bra start för dom.
Sååå taggad på att bli JAG igen.
Minns ni att jag skrev om min kropp? Att jag vantrivdes och att det nu fick vara nog. Anyhow, för en vecka sedan satte jag igång med min "diet". Väldigt lätt diet då jag äter mer än vanligt, och godare än vanligt.
Jag tänker inte skriva exakt vad jag äter om dagarna, men vill poängtera att jag pratat med en pt om detta. Så nu behöver ni inte oroa er!
Första veckan har jag tappat -4cm runt midjan och -2,8kg i vikt! Verkligen skit kul! Heja mig!
Konsten att söva.
När vi ändå är inne på sömn tänkte jag skriva hur det kan se ut här hemma på dagarna.
Devin sover middag typ 11/12 och brukar sova i 2 timmar. Men det är inte alltid så lätt att söva korven ska jag säga er.
Ni som inte har barn kanske tänker "han somnar väl när han blir trött?" ...det är nu alla som har barn gapskrattar. Nej, han somnar inte när han blir trött. Han blir övertrött. Kämpar och kämpar för att hålla sig vaken. Några FÅ ENSTAKA gånger har han somnat i soffan, men det är ett undantag.
För att han ska somna måste vi lägga oss i hans säng, där vi dragit ner rullgardinen, och sen ligger vi tätt tätt tills han somnar. Det brukar i regel gå väldigt fort.
Det trixiga med detta skedande är lillebror. Jag kan inte lämna honom på nedervåningen att skrika lungorna ur sig medan jag söver storebror. Det har jag inte hjärta till. Så för att Devin ska kunna sova middag måste Dexter också sova. Detta klaffar inte alltid.
När Dexter sover är Devin inte trött. Och när Devin väl är trött och vill sova, ja, då är Dexter piggelin. Livets pussel hörrni.
Då, mina kära stalkers, det är då jag tar till det tunga artilleriet - världens dyraste vagn - bilen. Om Devin är trött somnar han oftast på två röda.
Men vagnen då? tänker ni. Nej, det är inte ofta den fungerar. Och för er med två blöjbarn förstår ni vad jag menar när jag säger att det är en KAMP att göra båda redo för minusgrader. Bilen är det säkra kortet. Nej, jag har inte orken att försöka med vagnen först. Herregud, jag är inte wonder woman!
Up all night.
Nej, inte riktigt så. Men nog tusan är vi upp varje natt flera gånger, det ska gudarna veta.
Devin går och lägger sig (i snitt) klockan 19. Sen är det väldigt olika hur han sover. En bra natt vaknar han endast runt midnatt och sover sedan till tidig morgon, ungefär till klockan 06. En dålig natt, som inatt, vaknar han tre-fyra gånger. Ibland mer. Han pekar själv om han vill ha flaska eller inte. Som tur är somnar han om direkt efter flaskan eller nappen. But still - en natt utan uppvak vore nåt!
Dexter då? Lilla pluttisen på 5 månader. Han somnar för natten typ.....21? och är faktiskt rätt duktig på att sova! Han vaknar i regel 2 gånger och somnar om så fort han fått flaskan. Har man tur blir det sovmorgon till 08. Och just det ja! Dexter sover i vår säng. Det gjorde Devin också. Ingen har gillat spjälsängen, och det är fine med oss.
Jag och Micke brukar ta varannan natt. Ni förstår, när Devin vaknar där vid midnatt är det heeeelt omöjligt att gå därifrån. Rävsovarn! Därför blir det så att vi sover varannan. Dessutom, om vi har tur, kanske någon av oss får relativt mycket sömn. Oftast är det något av barnen som väljer en bra natt.
En del blir väldigt brydda över detta. "Sover ni inte i samma säng?!" Nej, inte just för tillfället. För tillfället försöker vi samla så mycket sömn som möjligt. För tillfället försöker vi bara överleva två små älsklingar som inte vill sova hela (eller halva) nätter.
Jag och Micke har varit ihop i över 7 år. Vi har hunnit sovit ihop - trust me! Nu kommer det bli ett par nätter ifrån varandra, dock vägg i vägg, och inte gråter jag blod för det. Jag hade gråtit blod om jag inte fått sova en enda timme i streck, det ska jag säga er.
Nej, nu ska jag dra i mig en köpp kaffe. Eller tjugo.
Röntgen.
Ikväll åkte jag in till Gävle för att röntga övre delen av ryggen (bröstrygg? halsrygg?). Det tog en rött så lång stund innan sköterskan fick de bilder hon var nöjd med. Så vi hann prata en del om just min oro, och om vad sköterskorna hade sagt i måndags.
När bilderna var tagna fick jag sätta mig i väntrummet igen. Hon skulle kolla med läkarna att bilderna var bra. När hon kom ut i väntrummet bad hon mig följa med runt hörnet. "Fuck fuck fuck, inte bra" tänkte jag.
Hon bad mig känna på hennes nackkotor för att jämföra. Japp, hennes stod ut lite också. Men det var inte lika "knöl aktigt" som på mig. Hon sa att bilderna blev bra och att jag inte ska oroa mig. "Och läkarna är väldigt upprörda över hur sköterskorna reagerade i måndags. Din stackare! Skrämma upp dig sådär!"
Så, nu är det bara att vänta på att plåtarna kommer till doktorn i Valbo. Jag hoppas att det ser ut som han trodde - snett. För om inte - om kotorna är fina och raka - då är ju knölen något annat!
Tack till er som messat och ringt under desss dagar 🖤
Ett steg i taget.
Imorse tog jag en promenad. Jag var tvungen att få lite luft. Nej, nu ljög jag. Jag var tvungen att få gråta i fred. Tusen miljarder tankar på sån kort tid. Vilken låt ska spelas på min begravning? Hur länge kommer Devin ropa efter mamma? Kommer Dexter minnas mig? Borde jag spela in en video som de kan kolla på när dom blir äldre? Kommer Micke kunna bo kvar i huset? Ångest.
Jesus Amalia. Så många tankar på sån kort tid.
Micke mötte upp mig när jag skulle träffa doktorn. Han ställde många frågor, svarade på mina och sedan kände han länge och väl på knölen. När det gjorde ont fick jag panik. Jag hade (såklart) googlat "cancer i nacken" "hur känns en tumör" and so on.. Så jag visste ju att när det gjorde ont var det såklart en tumör. Elak. Jag hade väl max en månad kvar i livet. Åh, herregud jag vill inte dö!
När jag frågade om det var något farligt, om det var en tumör eller cysta eller något i den stilen så skrattade han högt och sa att det inte är något farligt. Kotorna som ligger fel, tyckte han. Jag är dock inte lika säker eftersom jag nyss var till kiropraktorn som sa att det INTE var något fel på kotorna. Imorgon ska jag röntgas så får vi ta det därifrån. Ett steg i taget, men förhoppningsvis är en röntgen sista steget! Doktorn tog även ett blodprov för att se hur min sköldkörtel mår. Jag själv misstänker att den inte mår så bra.
När jag frågade om det var något farligt, om det var en tumör eller cysta eller något i den stilen så skrattade han högt och sa att det inte är något farligt. Kotorna som ligger fel, tyckte han. Jag är dock inte lika säker eftersom jag nyss var till kiropraktorn som sa att det INTE var något fel på kotorna. Imorgon ska jag röntgas så får vi ta det därifrån. Ett steg i taget, men förhoppningsvis är en röntgen sista steget! Doktorn tog även ett blodprov för att se hur min sköldkörtel mår. Jag själv misstänker att den inte mår så bra.
Jag gillar Valbo HC, alla är så himla trevliga och duktiga och tar en på allvar. Nu hoppas jag även att de kan sina knölar och kotor - jag vill helst inte få sån här dödsångest av nervösa sköterskor igen. No more humps and bumps please.
När vi gick därifrån såg det ut som att Micke skulle svimma av lättnad. Jag såg säkert likadan ut. Jag skulle inte dö. Jag behöver inte spela in någon video till grabbarna. Herrejisses vilket mardrömsdygn! Och herrejisses så orolig man kan vara av sig.. Hej panikattack! Hur hade ni reagerat om ni trodde ni hade en tumör?
Försöker att inte oroa mig.
Idag var jag till hälsocentralen för att kolla upp knölen i nacken. Den sitter precis mellan skulderbalden där nacken börjar. Inte ett dugg nervös var jag där i väntrummet. Jag visste redan vad de skulle säga "Det är en fettknöl".
They didnt.
Jag kom in och fick träffa en gullig sköterska som ganska direkt hämtade en annan äldre sköterska, eftersom hon inte visste vad knölen kunde vara. Det visste inte den andra sköterskan heller, tyvärr. Dom klämde och kollade i olika vinklar - inte vätskig och inte ruckbar - och sedan gick dom till datorn.
"Nej, jag tycker inte vi kan vänta så länge" hörde jag den äldre mumla.
Jag fick en tid på onsdag hos jourläkaren, eftersom det inte fanns någon "riktigt" läkartid inom en snar framtid. Tydligen ville dom inte vänta tills februari. För säkerhetsskull gick båda iväg och skulle kolla om någon läkare hade tid just precis nu. Men det hade dom såklart inte.
Jag fick en tid på onsdag hos jourläkaren, eftersom det inte fanns någon "riktigt" läkartid inom en snar framtid. Tydligen ville dom inte vänta tills februari. För säkerhetsskull gick båda iväg och skulle kolla om någon läkare hade tid just precis nu. Men det hade dom såklart inte.
Jag bytte ämne och pratade om sköldkörteln, att jag ville ha ett blodprov. Den äldre sköterskan tittade bestämt på mig och sa "nu kollar vi upp detta först." PUNKT. Ord och inga visor. Nu var jag riktigt nervös. Rädd.
Hela besöket tog inte mer än 15 minuter, och jag hade tänkt handlat efteråt. Det kunde jag inte. De få metrarna till bilen fick jag kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Väl i bilen satt jag tyst och skakade. Tårarna rann ner för kinderna.
När jag körde hem ringde ett dolt nummer. Det var sköterskan som berättade att dom fått ett åtrbud imorgon och att jag ska komma och träffa läkaren imorgon fm istället.
Jag blev helt kall. Mådde illa. Cancer. Jag kommer dö.
När man har varit med om att en i familjen fått cancer, och dessutom dött, då vet man att det inte är verklighet att tänka "det händer inte mig". För det är just precis det det kan göra. Det kan mycket väl vara så att knölen visar något dumt imorgon. Jag hoppas för allt i världen att det inte visar något sådant, men hur kan man inte vara orolig?
Nu vill jag bara gå och lägga mig så att det blir imorgon snart.
Förbannade rygg.
Innan jul var jag tvungen att släpa mig till doktorn. Ryggskott. Röntgen och sjukgymnast ordinerades. Har jag berättat detta redan? Aja, röntgen visade inget fel iallafall. Skönt!
Idag var tanken att träffa en sjukgymnast.. men jag avbokade imorse. Sist jag var till en sådan kändes det VERKLIGEN som pengar i sjön. Istället tog jag pengarna och åkte till kiropraktorn.
Inflammation i en muskel och väldigt stela muskler. Voltaren ett tag framöver och sen en rejäl massage följt av träning blev domen. Tack och bock!
Sen har jag fått en knöl i nacken som jag trodde berodde på dålig hållning. Men nja, det trodde inte han. Blodprov hos doktorn på måndag blev det bestämt. Kan inte låta bli att tänka på det värsta..
Nej, nu MÅSTE jag sova. Natti!
Tröttöga.
Orkar inte!
Dom där dagarna då man vill spola tillbaka tiden och ha allting precis som det var förr. Dom dagarna då man känner att man liksom inte pallar mer, då man bara vill lägga sig platt och dö. Dom dagarna håller jag om mina grabbar extra hårt. Det är dom som ger mig styrka. Då, för en stund, glömmer jag mina bristningar på höfterna, tänker inte på min övervikt och ignorerar att jag luktar svett.
Snart måste det ske en förändring. Det funkar inte att vantrivas såhär mycket i sin egen kropp. Jag överlever inte! Önskar att jag kunde vara en av dom mammorna som kände att "jag har faktiskt fött barn och trivs då med att min kropp ser ut såhär". But in not.
Jag avundas dom som knappt går upp något och ser ut "som vanligt" en månad efter förlossningen. Jag åt inte mer än vanligt under mina graviditeter - ändå gick jag upp 20kg och inte fan försvann dom av sig själv. Någon som känner igen sig?
På måndag måste det vara dags.
