Me and my double D's

Stort tack till kommentarer och sms på mitt förra inlägg. Vad skönt att ni är förstående!

De senaste dagarna har vi haft fullt upp, så jag har inte haft tid att tänka och känna. Både bra och dåligt. Bra eftersom jag inte vill må dåligt, men dåligt eftersom jag inte vill lägga locket på mina känslor.

Idag var vi på BVC med Dex. När han föddes mätte han 51,5cm lång och var 3944g tung. Idag, 17 dagar senare, är han 55cm lång och väger 4400g !! Jisses, snacka om att ha vuxit! Jag gillar vårt nya BVC. Barnmorskan (är det hennes titel?) känns jätte bra. Vi pratade lite om mitt mående och lite om hur det var efter Devin, och det kändes verkligen bra. Hon lyssnade, gav råd och peppade. Så skönt!

Annars då?
Tja, jag känner mig tjock och ful. Håret alltid uppsatt och jag kan inte ha några brallor alls (förutom de jag hade när jag var preggo), och inga överdelar heller för den delen! Det är nära till gråt tammefan varenda gång vi ska någonstans.. Måste köpa en trisslott, vinna massa pengar och köpa mig en fettsugning!

Dagsformen.

Så har den smugit sig på.. baby bluesen. Jag får ångest, gråter och har en klump i magen. Varför? Gud, jag har ingen aning! Ingen.jävla.aning. Men jag antar att det har med ett "litet" hormonöverskott att göra.

Jag hatar verkligen att känna så här. Att gå från glad till förtvivlad på en sekund. Den här gången var jag iallafall förberedd på att jag kanske skulle må såhär, vilket gör det en aningens lättare att hantera..

Varför skriver jag då ut detta? Att jag mår dåligt? När det finns så många människor som gottar sig i min olycka? Jo, för min blogg är inte instagram-perfekt. Här finns inget filter. Jag vill visa er att det är både ups and downs i mitt liv också. Jag vet, chockande va? Att mitt liv inte var heeelt perfekt?

Kanske är det någon som är i liknande situation, och hur skönt är det då inte för den personen att läsa att hon inte är ensam? Att det finns fler som sitter i soffan och gråter. Att det finns fler som är deprimerad trots att livet känns komplett efter älsklingens ankomst. Att allt inte är så jävla lätt den första tiden!! Därför är jag öppen.

Sanningen: rödgråten av okänd anledning.

Jag vet att mina vänner läser blöggen. Så tänkte att jag skriver här angående att hälsa på och snusa bebis. Lättast så, istället för att ringa upp er var och en (Som att jag har sååååå många vänner liksom, haha..). Aja, hör av er om ni vill hälsa på helt enkelt!

..och apropå vänner 👆🏼 Devins bäst polare är guzzen. Synd bara att hon inte känner likadant. Ibland klappar han fint, men oftare drar han i henne så han får händerna fulla av päls.. Än så länge har hon inte rivit honom, men jag känner att den dagen kommer närmare och närmare. Hur lär man barn att vara försiktiga??

Igår kom Linda, Micke och Devins polare Jamie hit. Alltid så avslappnat och trevligt när vi ses! Underbara vänner. Och att grabbarna leker så bra ihop är en fantastisk bonus!

Dexter fick en välkommen till världen-present, och Devin fick en grattis du är storebror-present:

Matchande camomössor!!! I LOVE!! Vettetusan när jag gick och blev kär i camo? Minns att jag hade en keps i det mönstret när jag var liten. Tror jag fick den av farsan? Ni förstår, jag var verkligen en pojkflicka när jag var liten! Innan tonåren kom och introducerade mig för smink, stringtrosor och noppade ögonbryn.

I måndags började vi med att Devin bara ska sova en gång om dagen. Inte det lättaste vill jag meddela! Han vaknar ju i ottan, typ 5-6, och ska då hållas vaken till framåt 12 tiden.. Ja ni, det gäller att underhålla!

Igår packade vi in oss i bilen och åkte till köpis. Mamman och pappan fick gokaffe och Devin en korv med bröd. Sen sprang han runt och charmade alla i sin väg. Älskade skrutt!

Än så länge har det gått bra. Hoppas han ställer om sig snart så han slipper bli så hiskeligt trött! Kan man ställa om trötthet? Äh, blir nog bra tillslut!

På köpis hittade vi förresten gummistövlar som passade, så efter middagsluren letade vi vattenpölar.

Lillebrorsan sov mest hela dagen. Så himla ovant med en kotte som sover! Blir nästan lite orolig emellanåt. Och när jag inte är orolig så njuter jag! Njuter av att kunna ge Devin den uppmärksamhet han förtjänar, njuter av att kunna gå på toaletten i lugn och ro, njuter av att inte (än) ha fått panik över att vara tvåbarnsmorsa! Och njuter såklart av att få mysa och snusa på lilla älsklingen. So far so good.

Edit: Micke ringde nyss och berättade att Devin somnat. Haha...fan. Dom hade vart på Ica maxi för att köpa doseringsburk och fördriva tid. Men så fort dom satte sig i bilen så somnade Devin. Hann inte ens ut från parkeringen! Haha vännen då! Aja, bättre lycka imorgon.

Imorse testade vi vagnen. Inomhus dock. Jag är inte redo för promenader ännu. Ni som fött barn förstår varför. Till er som inte fött barn - det är stygn på ställen man inte vill ha stygn. I say no more.

Både barn och bebis fick plats i vagnen, och verkade dessutom trivas. Imorgon tar vi nog ett varv utomhus. Jag tror mig vara redo då!

Jag längtar som en galning efter en läkt kropp och svettiga promenader! Nu har jag varit gravid i fan två år, så nu det är dags att återta kontrollen over my body! Den här graviditeten gick jag upp ca 16kg. Idag vägde jag mig och har gått ner 7kg. Dock hade jag ju 10kg+ från Devin när jag blev gravid... så det är looooong way back to normal. Skam den som ger sig!

Bilden är tagen alldeles nyss. 5 dagar efter förlossningen. Deeeeg!

Så, vart var vi? Just det - vi vinkade av Devin.

Nu är klockan någonstans vid 12 och jag insisterar på att slänga in en tvätt och sedan hänga den INNAN vi åker in. "Jag har ju bara haft värkar några timmar, dom kommer säkert skicka hem oss ändå!" Dessutom var typ alla Devins vita tröjor smutsiga, så att tvätta var nödvändigt!

...det var det även med att åka in på förlossningen kände jag redan en timme senare då värkarna kom med mindre än fem minuters mellanrum och höll i sig minst 1 minut.

13:30 knep vi sista platsen på förlossningen (hade fan fått panik om vi blivit hänvisade till hudik!). De kikade så bebisens hjärta tickade på som vanligt och att alla andra grejer såg ok ut. Det gjorde det. Sedan undersökte de mig - öppen 4 centimeter. Klockan var nu ungefär 14 och dags för personalbyte. Mitt team bestod av Rose och Lotta, fantastiska människor!

Det tog dock ett tag innan jag fick den uppmärksamheten jag tyckte jag förtjänade (hahaha) eftersom förlossningen var full och personalen var inte det. Alltså inte full, herregud hur hade det sett ut? Men de var inte tillräckligt bemannade inför en sån fullsmockad dag. "Vill du ha bedövning?" frågade någon av dem. "Ja! Hinner vi?" Eeehhh no we didnt.

Klockan 15:40 kom krystvärkarna, och klockan 15:43 var han ute. Det gjorde så fruktansvärt jävla ont. Helt galet mycket ondare än med Devin. Eller så har hjärnan en förmåga att låta oss glömma sånna onda upplevelser.. Nu är det iallafall gjort, och fler gånger blir det inte. Nu har jag mina två pojkar och det räcker alldeles alldeles lagom.

På bilden klär Micke på Dexter för hemfärd. Det fick bli världens lättaste outfit - pyjamas! (som dessutom stängs med dragkedja, hallelujah vilket bra påhitt!)

Alltså VILKEN SKILLNAD på bebisar hörrni. Dexter sover mer än gärna mest hela tiden (peppar, peppar) medan Devin knappt sov någonting alls.

Detta kan såklart bero på att vi den här gången ser till så bebisen är mätt. Vet inte om jag skrivit ut det förr, och om ni i sånt fall minns? Men när jag ammade Devin visade det sig efter några veckor att stackarn drack minimjölk. Och vad gör barn som inte är mätta? Dom sover då inte, det är ett som är säkert! Jag kände mig som världens sämsta morsa som inte kunde ge mitt barn mat. Och det var någonstans där - mellan skrik, avsaknad på rejäl bröstmjölk och total brist på sömn - som förlossningsdepressionen smög sig på.

Eftersom jag (vi) absolut inte ville gå igenom något sånt igen flaskmatar vi Dexter. Uppe på bb fick han tutta, men nu när vi är hemma får han ersättning. Man måste göra det som känns bäst för sin familj, och det är tråkigt att bli ifrågasatt av personalen (även om de flesta accepterade mitt beslut).

Vi är såklart jätte noga med hud mot hud och närheten trots att han inte får tutten.

Fredagen hade kommit - Mickes sista arbetsdag innan han skulle vara hemma och beredd på kottens ankomst. Fredag, och jag var i vecka 40 (39+1), fem dagar kvar till bf.

När vi gick upp och vinkade av Micke till jobbet vid 6-snåret kände jag ingenting. Ingenting förutom besvikelse. Ingen bebis idag heller, tänkte jag. Klockan hann dock inte bli mer än 08 innan jag skickade ett sms till Micke "känns konstigt i magen. Kanske sammandragningar? Du behöver inte komma hem, vill bara uppdatera".

När klockan slog 09 konstaterade jag att Jo, detta måste vara värkar trots att det inte gör så ont? Bäst att klocka utifall. Och mitt upp i detta skulle Devin sövas. Kaaaaaanske inte det lättaste när det började göra ondare och ondare i magen. Men det gick! Och nu var jag dessutom helt säker på att värkarna verkligen var värkar.

Ringde till Micke som styrde upp att Devin fick sova hos faster Maria. Packade hans väska medan värkarna blev längre och tätare. Micke kommer hem och hjälper till just när Devin vaknar (thank god).

Värkarna kommer med olika mellanrum - 6 minuter.. 4 minuter.. 3 minuter.. 3 minuter... 10 minuter..

Runt 12 snåret kommer fastern och hämtar Devin. En dag på beachen väntar för honom! Vilken tur han har, min guldklimp. Och vilken tur vi har som har så fina släktingar!

Återkommer med resten av berättelsen lite senare. Har en bebis som bajsade blöjan här hemma.