Två dagar, en natt.
Tidigt imorse drog Micke till huvudstaden för att gå en kurs via jobbet. Han kommer hem igen imorgonkväll. Denna kurs var bokad redan innan jag födde, och jag har fan haft ångest sen dess! Hur skulle jag klara det? Själv med en 15 månaders vilde och en sömnlös 7 veckors baby. HUR?
So far, so NOT good. Det har verkligen varit en helvetes dag! Dexter har sovit sammanlagt typ... 2 timmar. Det enda som funkade om jag inte ville höra gråt var att bära omkring på honom. Detta resulterar såklart i en upprörd Devin. H E R R E G U D.
Mina öron. Mitt psyke.
På nåt underligt vis lyckades jag söva Devin utan att Dexter skrek ihjäl sig. Och nu sover dom båda två.
Jag har städat, diskat och förberett för natten. Nu ligger jag helt utslagen i soffan. Vill bara gråta, men min medicin tar bort både dalar och toppar, så jag nöjer mig med att vara likgiltig. Trött och likgiltig.
TYCK SYND OM MIG SNÄLLA!
Håll tummarna för mig att natten inte bli kattskit!
Back to reality!
I onsdags började Micke jobba igen, efter 40 lediga föräldradagar ihop. Om jag hade ångest? En smula. Men vet ni? Jag och barnen överlevde veckan själva!
Man får ta det som det kommer. Ville inte Dexter sova när Devin skulle sova middag, ja, då satte jag dom i bilen så fick Devin somna där.
När Devin måste duschas efter att ha "ätit" själv, well, då fick Dexter ligga på skötbädden och duschas han med.
Så jo, första veckan själv med barnen har varit ångestfylld och utmattande. Men I DID IT! Och jag gjorde det bra.
Avslutade faktiskt veckan med att ta med mig dom till köpis. Jag var sjöblöt i svett när vi återigen satt i bilen på väg hem, men shit så nöjd jag var! Det gick ju bra!
Sen måste jag ge cred till Devin som är så himla snäll mot sin lillebror! Han pussar och ger nappen och klappar på honom. Inga tecken på svartsjuka. Än. Underbara barn!
