Förlossningen.
Söndagen 31/5 vaknade jag - som vanligt - tidigt. Gick på toaletten vid 6-7 tiden och när jag skulle resa mig upp från keramiktronen så sträckte jag ryggen. Trodde jag. Fick ruskigt jävla skit ont i svanken/ryggslutet och tänkte lite lätt irriterat "perfekt! just vad jag behövde!". Sms:ade ett grattis på morsdag till mamma och gick och la mig på soffan.
Så tråkigt att bilden blev suddig!
Det tog inte lång stund innan värkarna (eller sammandragningarna??) satte igång. Dom smög sig på i samband med värken i ryggen. Micke klockade och under hela förmiddagen hade jag värkar med 7-10 minuters mellanrum. Jag tyckte det gick bästa att hantera värken när jag låg i fosterställning i sängen, och försökte fokusera på att andas djupa lugna andetag. In genom näsan, ut genom munnen.
Runt lunch så ringde jag upp på förlossningen. Jag vet ju liksom inte när det är dags att åka in eller vad det är som händer eller what so ever! Fick till svar att jag kunde ringa in igen när jag hade värkar med 5 minuters mellanrum. All right tänkte jag, vill ju inte bli hemskickad!
Under eftermiddagen avtog värkarna något. 30 minuter.... 7 minuter.. 13 minuter... 9 minuter... Här blev jag ruskigt besviken. Skulle jag inte få föda snart?!
Ju mer tid som gick, ju ondare gjorde värkarna. Dock var dom fortfarande inte regelbundna, så det var ju ingen ide att åka in. Micke och jag bestämde oss för att försöka sova, vilket var lättare sagt än gjort. Jag gick upp efter midnatt och försökte ta värkarna som fortfarande inte kom med 5 minuters mellanrum ståendes istället. Det kändes lite bättre. Det var liksom inte outhärdligt på det sättet. Även om jag ville sätta en kula i huvudet emellanåt!
När klockan är 04:00 så känner jag att smärtan är för tuff. Jag måste få nåt annat än alvedon och Ipren! Ringer till förlossningen som är aningen snäsig när dom förklarar att dom antagligen kommer skicka hem mig igen, men att jag självklart var välkommen upp.
I tårar går jag in till sovrummet och väcker Micke "vi måste åka in nu, jag klarar inte mer". DÅ GÅR VATTNET. Och hej kom och hjälp mig snabbt värkarna kom då! Vi var nere på förlossningen på 5 minuter. Längsta bilresan i mitt liv! Väl framme kunde jag knappt gå. Värkarna avlöste varandra i en rasande fart.
Klockan slog 04:30 när jag fick komma in på förlossningsrummet. Dom konstaterade att jag var öppen 3 cm och frågade om jag ville ha epidural "JA TACK!". Sköterskan tog tid på sig att skriva in uppgifter i datorn, ta fram nålar och att ringa narkosläkaren. Jag sög i mig lustgas för glatta livet under tiden.
När det hade gått 15 minuter började jag utan att jag fattade det själv att krysta. Då blev det minsann fart på sköterskan (barnmorskan?) som undrade varför jag ville krysta redan nu. INTE FAN VET VÄL JAG tänkte jag. Hon kollade hur mycket jag var öppen. 9 centimeter! Fattar ni - 6 cm på en kvart! Inte konstigt att jag hade ont.
Narkosläkaren behövde inte längre komma eftersom en epidural var too late för mig.
En timme och femton minuter senare låg han på bröstet - vår älskade Devin.
Om du inte har något snällt att säga, säg ingenting alls.
Trackback
