Jag är väldigt ofta mycket personlig här på bloggen, men sällan så privat som ni kanske tror. Idag ska jag dela med mig av mina privata tankar.
När jag var på BVC i tisdags fick jag fylla i ett papper med olika frågor om hur man mår (ni som har barn vet vad jag pratar om). Alla får göra detta. Och i ärlighetens namn svarade jag inte sanningsenligt på en enda fråga förutom den sista - om jag skulle kunna tänka mig att skada mig själv. "Aldrig" var inte ett svårt val där. För jag skulle aldrig kunna skada mig eller Devin. Aldrig.
Men de andra frågorna; om man tycker vardagen är rolig, om man ser positivt på framtiden och om man har gråtit den senaste veckan... de frågorna orkade jag inte vara ärlig på. Varför? Jo, för jag orkade inte att BVC-kvinnan skulle predika om psykolog och depression. För jag är inte deprimerad, jag är bara helt utmattad.
Gråter gör jag varje dag. Så ser sanningen ut. Jag tycker att vardagen har ändrats till det sämre och även om jag vet att framtiden kommer bli roligare, lättare och bättre så kan jag inte känna det i hjärtat mitt.
Igår åt jag fem mackor och en kexchoklad - på hela dagen. Jag får inte sova mer än 1,5-3h i streck några få gånger om dygnet. Avlastning är svår att få eftersom alla släktingar bor 8 mil bort. Och som ni vet jobbar Micke borta (dock sista veckan nu). Som sagt; jag är helt utmattad. Slut som artist.
Jag älskar Devin av hela mitt hjärta. Ni får absolut inte tro något annat. Men just nu räcker inte den kärleken till för att livet ska kännas roligt. Omställningen att bli förälder var så mycket större än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, och jag har svårt att acceptera alla uppoffringar man får göra. Och dessutom vantrivs jag så grymt mycket i min "nya" kropp.
Jag vet att det kommer bli bättre. Jag är övertygad om att framtiden bjuder på total lycka. I know it. Hur skulle det inte kunna bli bra? Jag har en fantastisk sambo och världens vackraste son, vi bor i ett fint hus i ett bra område. Vår ekonomi är god. Jag har underbara vänner och familj.. Så, hur skulle det inte kunna bli bra? Självklart kommer det bli bra!
Detta är sanningen. Precis såhär känner jag, och jag hoppas att jag slipper elaka kommentarer.
Om du inte har något snällt att säga, säg ingenting alls.
