Me and my double D's

Jag har nyss lagt på telefonen. Jag och Håkan pratade i 1 timme. Nu sitter jag och funderar.. är blod verkligen tjockare än vatten?

 

Min riktiga farsa, Janne, har jag inte så bra kontakt med. Vi hörs av lite då och då, om det är något speciellt. Vi är inte osams eller nåt, utan det har bara blivit så. Jag vet inte alls särskilt mycket om honom, och han vet nog ännu mindre om mig.

 

Håkan däremot, han känner jag utan och in. Och han känner mig. Jag var 10 år när han kom in i mitt liv. Han ringer mig ofta, bara för att kolla läget. Som en riktig pappa ska göra. Det är han som har lärt mig vad som är rätt, och vad som är fel. Han har lärt mig att stå med båda fötterna på jorden och att inte vara rädd för att få lite skit under naglarna. Tack vare honom är jag inte helt handikappad utan en karl i min närhet; jag har ju faktiskt blivit uppfostrad till att klara mig själv.

 

Vad som än händer kommer Håkan alltid att vara min pappa. Janne, är såklart också min farsa, men på ett annat sätt. I det här fallet är vatten tjockare än blod. Jag är så otroligt tacksam att jag har haft Håkan vid min sida under min uppväxt.