Me and my double D's

Inatt vaknade jag av att Micke sa "elin? elin? elin vad är det?". Tårarna rann längst kinderna och jag låg och snyftade ganska högt. "mardröm" svarade jag, och Micke höll om mig hårt. Älskade micke.

 

Vad jag drömde?

Att jag var otrogen, och sen ångrade mig. Och det var nog här den hysteriska gråten kickade in. Jag minns att jag bönade och bad i drömmen, "Jag kan inte vara utan dig! Förlåt! Snälla, snälla kan vi inte försöka igen?", men Micke var absolut inte med på noterna.

 

Usch, tänk att det kan kännas så verkligt fast det inte är det minsta verkligt alls? Jag har fortfarande en klump i magen av ångest. Ångest och ledsamhet att förlora den man älskar. Nej, fy! Aldrig, aldrig någonsin skulle jag kunna göra något som skulle innebära slutet för mig och micke. Aldrig.

 

Nu ska jag dricka kaffe och försöka tänka på något annat.