kärlek.
Den femtonde september tjugohundranio skrev jag ett endaste inlägg i bloggen. Jag minns den där helgen så väl. Det var den helgen jag träffade Micke för en dejt. Första träffen. Första kyssen. Kärlek vid första ögonkastet? Jo, tack! Sen den där helgen var det han och jag. Jag var hooked. Och det var han med.
Vem kunde tro, efter den där midsommarkvällen, att vi skulle träffas igen? Att vi, efter några felkörningar, skulle bli sambos? Att vi, efter många timmar vid msn, skulle köpa hus ihop? Ingen, förmodligen. Inte micke, inte jag. Men nu vet vi, nu vet vi att it was ment to be. Soulmates är det minsta man kan säga. Gud, jag älskar honom så att det gör ont.
Varje sekund utan honom känns som en timme, och dagarna känns som år. Men den där väntan, måndag till torsdag, är värt det. Det är värt att vara gräsänka om veckorna. För kärleken mellan oss - den slår allt. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta min drömprins. Jag trodde aldrig att man kunde vara såhär kär. Jag har aldrig känt mig så här kär. Vuxet kär. Förstår ni vad jag menar? Det här är för evigt. ♥
The world stops when you kiss me, babe.
"This one's for you and me
Living out our dreams
We're all right where we should be"
Underbart att läsa gumman.. Jag har också varit i förhållanden tidigare och har i princip aldrig varit singel men det har liksom aldrig känts "komplett" om du förstår vad jag menar. Nu har jag och Matte dejtat i 1,5 år och varit ett officiellt par i 6 månader. Jag känner igen mig så väl i det du skriver, en "vuxen" kärlek som kan övervinna allt. Låter det lite löjligt? Jo, kanske - men ACK så sant ;) Lycka till med prinsen hjärtat! Ni är så fina ihop!
mysigt för er :) ta vara på kärleken!
själv är man olyckligt kär :( :(
