Me and my double D's

Ibland blir jag jätte jätte jätte mega rädd. Rädd för kärleken. Kärlek som tar slut. Jag måste seriöst sluta lyssna på Melissa Horn. Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här. Sanningen är den att jag aldrig har känt mig så älskad som jag gör nu. Jag har aldrig känt mig så åtrådd som jag gör nu. Jag har aldrig varit så kär som jag är nu. Jag har aldrig mått så bra, så jävla bra, som jag mår nu. Samtidigt mår jag sämre än på länge. Fucked up va? If it makes you happy, it can't be that bad? If it makes you happy, then why the hell are you so sad?
Ju kärare jag blir, och ju kärare jag känner att han blir, ju osäkrare på mig själv blir jag. Räcker jag till? Har han tröttnat? Duger mina kläder? Bör jag gå ner 5kg? Kanske färga håret? Köpa ännu ett dussin sexiga underkläder? Och allt detta, detta skit snack, är precis vad det låter som - bullshit. När den man älskar frågar vad jag skulle säga om att köpa ett hus.. Då bör jag väl slänga ut alla kroppsliga jävla bekymmer!? Slänga utseendefixeringen åt helvete? Jag har försökt att ge dig hela skulden, fast jag innerst inne vet att det är min. Vad kostar en hjärnskrynklare? Jag försöker inbilla mig att alla tänker såhär, och att jag inte alls är fixerad av min kropp. Att jag vill förstora läpparna är väl inget konstigt? Botox här och där. Snälla älskling, kom hem och håll om mig. Jag saknar dig.



-It's too early into the relationship to have that conversation, but it's too late in my life not to..