Beloved brother.
Det är så orättvist att vissa blir lite sjuka och andra mycket sjuka. Det är så orättvist att alkoliserade människor år efter år sitter kvar på samma parkbänk, med livet i behåll.. Medan andra människor enbart får något år i livet. Människor som förtjänade en framtiden. Männsikor som inte skulle slänga bort livet på en parkbänk. Människor som är någons barn.. någons lillebror.. någons barnbarn. När jag la mig på min värmedyna i sängen slängde jag ett öga på mitt nattduksbord. Ibland är det inga konstigheter att prata om det. Prata om att min lillebror gick bort i cancer vid 1,5 års ålder. Men ibland, som nu, rasar världen samman. Det som hände för snart åtta år sedan, känns som igår. Den sista blicken du gav mig. Mitt hjärta brister varje gång jag tänker på dom där sista timmarna. Ibland vill jag lägga skulden på läkarna.. fast jag vet att det inte var deras fel. Jag kramar om fotografiet av dig, såsom du brukade göra med fotografiet av mig när vi "pratade" i telefonen. Jag saknar dig. Du finns alltid i mitt hjärta. Vart jag än är, vad jag än gör. Min älskade lillebror.
-Can you really forgive, if you cant forget?
Jag vet hur du känner gumman! Har ju varit med om en mycket liknande sak med min lillasyster! Ibland kommer att över en som en stor våg. Med det är bara att försöka minnas dom fina stunderna man hade och komma ihåg att dom små liven alltid finns i våra hjärtan!
Kärlek, <3
:(
