Nytt namn.
Eftersom jag gått och blivit fru Olsson måste jag fixa nytt körkort. När Micke var tvungen att förnya sitt kort får några år sedan tog vi bilden hemma själv.
Ni vet hur man kan bli dålig på bild när någon annan fotar? Well, story of My life!! Blotta tanken på att gå till en fotograf gav mig rysningar. Ni ska se min passbild. HA HA. (Jag skrattar men egentligen gråter jag)
Så, jag tänkte att vi kunde fixa min bild hemma själva. Drog på mig smink och got to work. Fick till en bra bild, men....
...jag skulle ha läst riktlinjerna på Trafikverkets hemsida innan. Bilden ska vara tagen RÄTT FRAMIFRÅN och absolut inget blänk i ögonen.
Jahapp. Är väl lika bra att gå till en fotograf och se ut som en burk stroganoff ändå rå. Suck.
Säger man så?
I slutet av min första graviditet samlade jag ruskigt mycket vatten. Jag såg alltså vääldigt gravid ut. Men kände mig ändå relativt fin. Eftersom jag fortfarande jobbade så fortsatte jag att sminka mig, locka håret och ha fina kläder.
Tyvärr finns det ju, som vi alla redan vet, folk till allt..
"Men nu ser du verkligen gravid ut"
"Du ser trött ut?"
"Nu är det inte långt kvar va?"
"Du ser trött ut"
Osv osv osv
Alltså. Tack, men nej tack!
Jag kände mig inte trött och fet förrän du sa sådär! Thanks, you made my day. Frågade jag om din åsikt? Tror du jag känner mig vackrare när du säger sådär?
Det är lika nu. Jag sminkar mig väldigt sällan, och fixar håret ännu mer sällan. Stötte ihop med en bekant på mataffären härom kvällen som utbrast "du ser trött ut!" varpå jag svarade "haha nää det är säkert för att jag inte har nåt smink" (notera att jag hade nya fransar och precis färgat brynen. håret var nytvättat och utsläppt. kände mig rätt fräsch och hör och häpna - pigg!) Hon svarar "nejje! *skratt* blir det inte så mycket sömn?"
Säger man så? Detta är inte första gången jag får kommentar i den stilen. Jag är rätt säker på att det är avsaknaden på ögonskugga som gör att folk måste påpeka mitt utseende. Det ger dom liksom rätten till det. Eftersom jag inte såg ut så FÖRR. Eller?
För att klargöra: Jag har TVÅ SMÅ BARN! Detta är min look nu för tiden!
Har ni vart med om liknande? Eller är ni den som kläcker sånna kommentarer?
Livet.
Livet rullar på, varesig man vill eller inte. Tiden stannar inte för nåt.
Som en del av er vet, har jag ätit antidepressiva sedan Dexter föddes. Jag har skrivit här på bloggen om hur tiden efter Devin var, som ni kanske minns? Att jag ramlade långt ner i ett svart hål. Jag ville inte chansa att hamna där igen, så efter Dexter föddes fortsatte jag att äta sertralin igen.
Livet rullade på. Inga dalar och inga toppar. Kände mig, innerst inne, väldigt deprimerad. Trots medicinen. Grät varje dag av olika anledningar.
Är det inte konstigt hur någonting så fantastiskt också kan kännas så hemskt? Är det inte konstigt att jag å ena sidan var lyckligare än någonsin - fylld av kärlek - å andra sidan mådde så jävla dåligt? Jo. Det är märkligt. Och jobbigt. Fruktansvärt jobbigt.
Jag hade en konversation nyligen. En konversation som jag inte kan släppa. Den gjorde mig så himla ledsen och illa berörd. När man trodde att någon förstod hur man mådde. Vad man gått igenom. Varför man inte är på ett visst sätt längre. Vindarna vänder, livet rullar på antar jag. Folk förändras. Det fick mig att se saker med nya ögon.
Det känns som att alla lever vidare och jag står kvar. "Vänta! Vänta på mig!" vill jag ibland skrika. Sen ser jag mig omkring. Mina pojkar, vårt hus. Det är då jag inser att det faktiskt inte är jag som stannat. Jag ligger före.
Jag slutade med medicinen en morgon. Tack och hej! Och vet ni? Jag mår bra. Bättre. Hellre några dalar än inga toppar.
Jag älskar min familj.
Livet har just börjat ❤️
Elin 2.0
Vigsel och dop.
Hej!! Oj, nu var det längesen jag skrev något. Som ni kanske förstår räcker tiden verkligen inte till.
Anyways!
Den 26e november döpte vi grabbarna i Valbo Kyrka. Vilket KAOS. Prästen kallade Devin för både Denver, Dervin och Dexter, och Dexter blev döpt till Devin. Förutom namnfelen så ville inte grabbarna sammarbeta. Men äh, sånt som händer!
När vi ändå var i kyrkan passade vi på att gifta oss. Så nu är vi Herr och Fru Olsson. Olsson... mjaaa inte mitt dröm-efternamn kanske, haha, men sånt är livet.
Innan vi for till kyrkan försökte vi få till en fin familjebild. Det gick sådär..
Grabbarna fick massor av fina presenter! TACK ALLA!
