Me and my double D's

Devin & Dexter.

Livet.

Livet rullar på, varesig man vill eller inte. Tiden stannar inte för nåt.

Som en del av er vet, har jag ätit antidepressiva sedan Dexter föddes. Jag har skrivit här på bloggen om hur tiden efter Devin var, som ni kanske minns? Att jag ramlade långt ner i ett svart hål. Jag ville inte chansa att hamna där igen, så efter Dexter föddes fortsatte jag att äta sertralin igen.

Livet rullade på. Inga dalar och inga toppar. Kände mig, innerst inne, väldigt deprimerad. Trots medicinen. Grät varje dag av olika anledningar.

Är det inte konstigt hur någonting så fantastiskt också kan kännas så hemskt? Är det inte konstigt att jag å ena sidan var lyckligare än någonsin - fylld av kärlek - å andra sidan mådde så jävla dåligt? Jo. Det är märkligt. Och jobbigt. Fruktansvärt jobbigt.

Jag hade en konversation nyligen. En konversation som jag inte kan släppa. Den gjorde mig så himla ledsen och illa berörd. När man trodde att någon förstod hur man mådde. Vad man gått igenom. Varför man inte är på ett visst sätt längre. Vindarna vänder, livet rullar på antar jag. Folk förändras. Det fick mig att se saker med nya ögon.

Det känns som att alla lever vidare och jag står kvar. "Vänta! Vänta på mig!" vill jag ibland skrika. Sen ser jag mig omkring. Mina pojkar, vårt hus. Det är då jag inser att det faktiskt inte är jag som stannat. Jag ligger före.

Jag slutade med medicinen en morgon. Tack och hej! Och vet ni? Jag mår bra. Bättre. Hellre några dalar än inga toppar.

Jag älskar min familj.

Livet har just börjat ❤️

Elin 2.0

Först och främst, tack för att du delar med dig! Det är så sjukt mkt som händer både fysiskt och psykiskt när man får barn. Man får oftast bara höra om allt det gulliga och hur magiskt allt känns/ska kännas från det att man får upp bebis på bröstet. För många kanske det är så men inte för alla. Tror personligen att hormonerna och sömnbrist påverkar vissa av oss hårdare en andra. Jag tyckte exempelvis inte mitt barn var det sötaste på jorden och jag tyckte det var skit jobbigt när det grinade o att jag som mamma inte kunde få henne att sluta gråta m.m. Hade ofta skuldkänslor för att vissa förväntade känslor inte fanns där. Tack o lov så hade jag en vän som berättat att hon kände så innan jag fick barn och min räddning var att jag tänkte att jag skulle ta det lugnt och att känslorna o allt kommer att komm.

Verkligen Elin 2.0, älskart! Och oavsett vad som behövs för att vara den du vill vara, så är du Elin 2.0 för mig! Kram!

Du är inte ensam i dina känslor! Du är en fantastisk mamma med framtiden i dina händer, forma den precis som du vill och i din takt! Livet har precis börjat ❤️