Röntgen.

Ikväll åkte jag in till Gävle för att röntga övre delen av ryggen (bröstrygg? halsrygg?). Det tog en rött så lång stund innan sköterskan fick de bilder hon var nöjd med. Så vi hann prata en del om just min oro, och om vad sköterskorna hade sagt i måndags.


När bilderna var tagna fick jag sätta mig i väntrummet igen. Hon skulle kolla med läkarna att bilderna var bra. När hon kom ut i väntrummet bad hon mig följa med runt hörnet. "Fuck fuck fuck, inte bra" tänkte jag.

Hon bad mig känna på hennes nackkotor för att jämföra. Japp, hennes stod ut lite också. Men det var inte lika "knöl aktigt" som på mig. Hon sa att bilderna blev bra och att jag inte ska oroa mig. "Och läkarna är väldigt upprörda över hur sköterskorna reagerade i måndags. Din stackare! Skrämma upp dig sådär!"

Så, nu är det bara att vänta på att plåtarna kommer till doktorn i Valbo. Jag hoppas att det ser ut som han trodde - snett. För om inte - om kotorna är fina och raka - då är ju knölen något annat!

Tack till er som messat och ringt under desss dagar 🖤


Ett steg i taget.

Imorse tog jag en promenad. Jag var tvungen att få lite luft. Nej, nu ljög jag. Jag var tvungen att få gråta i fred. Tusen miljarder tankar på sån kort tid. Vilken låt ska spelas på min begravning? Hur länge kommer Devin ropa efter mamma? Kommer Dexter minnas mig? Borde jag spela in en video som de kan kolla på när dom blir äldre? Kommer Micke kunna bo kvar i huset? Ångest.
 
Jesus Amalia. Så många tankar på sån kort tid. 
 
Micke mötte upp mig när jag skulle träffa doktorn. Han ställde många frågor, svarade på mina och sedan kände han länge och väl på knölen. När det gjorde ont fick jag panik. Jag hade (såklart) googlat "cancer i nacken" "hur känns en tumör" and so on.. Så jag visste ju att när det gjorde ont var det såklart en tumör. Elak. Jag hade väl max en månad kvar i livet. Åh, herregud jag vill inte dö!

När jag frågade om det var något farligt, om det var en tumör eller cysta eller något i den stilen så skrattade han högt och sa att det inte är något farligt. Kotorna som ligger fel, tyckte han. Jag är dock inte lika säker eftersom jag nyss var till kiropraktorn som sa att det INTE var något fel på kotorna. Imorgon ska jag röntgas så får vi ta det därifrån. Ett steg i taget, men förhoppningsvis är en röntgen sista steget! Doktorn tog även ett blodprov för att se hur min sköldkörtel mår. Jag själv misstänker att den inte mår så bra.
 
Jag gillar Valbo HC, alla är så himla trevliga och duktiga och tar en på allvar. Nu hoppas jag även att de kan sina knölar och kotor - jag vill helst inte få sån här dödsångest av nervösa sköterskor igen. No more humps and bumps please.
 
När vi gick därifrån såg det ut som att Micke skulle svimma av lättnad. Jag såg säkert likadan ut. Jag skulle inte dö. Jag behöver inte spela in någon video till grabbarna. Herrejisses vilket mardrömsdygn! Och herrejisses så orolig man kan vara av sig.. Hej panikattack! Hur hade ni reagerat om ni trodde ni hade en tumör?

Försöker att inte oroa mig.

Idag var jag till hälsocentralen för att kolla upp knölen i nacken. Den sitter precis mellan skulderbalden där nacken börjar. Inte ett dugg nervös var jag där i väntrummet. Jag visste redan vad de skulle säga "Det är en fettknöl". 
 
They didnt.
 
Jag kom in och fick träffa en gullig sköterska som ganska direkt hämtade en annan äldre sköterska, eftersom hon inte visste vad knölen kunde vara. Det visste inte den andra sköterskan heller, tyvärr. Dom klämde och kollade i olika vinklar - inte vätskig och inte ruckbar - och sedan gick dom till datorn.
 
"Nej, jag tycker inte vi kan vänta så länge" hörde jag den äldre mumla.
Jag fick en tid på onsdag hos jourläkaren, eftersom det inte fanns någon "riktigt" läkartid inom en snar framtid. Tydligen ville dom inte vänta tills februari. För säkerhetsskull gick båda iväg och skulle kolla om någon läkare hade tid just precis nu. Men det hade dom såklart inte.
 
Jag bytte ämne och pratade om sköldkörteln, att jag ville ha ett blodprov. Den äldre sköterskan tittade bestämt på mig och sa "nu kollar vi upp detta först." PUNKT. Ord och inga visor. Nu var jag riktigt nervös. Rädd.
 
Hela besöket tog inte mer än 15 minuter, och jag hade tänkt handlat efteråt. Det kunde jag inte. De få metrarna till bilen fick jag kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Väl i bilen satt jag tyst och skakade. Tårarna rann ner för kinderna.
 
När jag körde hem ringde ett dolt nummer. Det var sköterskan som berättade att dom fått ett åtrbud imorgon och att jag ska komma och träffa läkaren imorgon fm istället.
 
Jag blev helt kall. Mådde illa. Cancer. Jag kommer dö.
 
När man har varit med om att en i familjen fått cancer, och dessutom dött, då vet man att det inte är verklighet att tänka "det händer inte mig". För det är just precis det det kan göra. Det kan mycket väl vara så att knölen visar något dumt imorgon. Jag hoppas för allt i världen att det inte visar något sådant, men hur kan man inte vara orolig?
 
Nu vill jag bara gå och lägga mig så att det blir imorgon snart.
 
 

Förbannade rygg.

Innan jul var jag tvungen att släpa mig till doktorn. Ryggskott. Röntgen och sjukgymnast ordinerades. Har jag berättat detta redan? Aja, röntgen visade inget fel iallafall. Skönt!


Idag var tanken att träffa en sjukgymnast.. men jag avbokade imorse. Sist jag var till en sådan kändes det VERKLIGEN som pengar i sjön. Istället tog jag pengarna och åkte till kiropraktorn.

Inflammation i en muskel och väldigt stela muskler. Voltaren ett tag framöver och sen en rejäl massage följt av träning blev domen. Tack och bock!

Sen har jag fått en knöl i nacken som jag trodde berodde på dålig hållning. Men nja, det trodde inte han. Blodprov hos doktorn på måndag blev det bestämt. Kan inte låta bli att tänka på det värsta..

Nej, nu MÅSTE jag sova. Natti!


Tröttöga.


Orkar inte!

Dom där dagarna då man vill spola tillbaka tiden och ha allting precis som det var förr. Dom dagarna då man känner att man liksom inte pallar mer, då man bara vill lägga sig platt och dö. Dom dagarna håller jag om mina grabbar extra hårt. Det är dom som ger mig styrka. Då, för en stund, glömmer jag mina bristningar på höfterna, tänker inte på min övervikt och ignorerar att jag luktar svett.

Snart måste det ske en förändring. Det funkar inte att vantrivas såhär mycket i sin egen kropp. Jag överlever inte! Önskar att jag kunde vara en av dom mammorna som kände att "jag har faktiskt fött barn och trivs då med att min kropp ser ut såhär". But in not.

Jag avundas dom som knappt går upp något och ser ut "som vanligt" en månad efter förlossningen. Jag åt inte mer än vanligt under mina graviditeter - ändå gick jag upp 20kg och inte fan försvann dom av sig själv. Någon som känner igen sig?

På måndag måste det vara dags.


Nytt namn.

Eftersom jag gått och blivit fru Olsson måste jag fixa nytt körkort. När Micke var tvungen att förnya sitt kort får några år sedan tog vi bilden hemma själv.


Ni vet hur man kan bli dålig på bild när någon annan fotar? Well, story of My life!! Blotta tanken på att gå till en fotograf gav mig rysningar. Ni ska se min passbild. HA HA. (Jag skrattar men egentligen gråter jag)

Så, jag tänkte att vi kunde fixa min bild hemma själva. Drog på mig smink och got to work. Fick till en bra bild, men....

...jag skulle ha läst riktlinjerna på Trafikverkets hemsida innan. Bilden ska vara tagen RÄTT FRAMIFRÅN och absolut inget blänk i ögonen.


Jahapp. Är väl lika bra att gå till en fotograf och se ut som en burk stroganoff ändå rå. Suck.


Säger man så?

I slutet av min första graviditet samlade jag ruskigt mycket vatten. Jag såg alltså vääldigt gravid ut. Men kände mig ändå relativt fin. Eftersom jag fortfarande jobbade så fortsatte jag att sminka mig, locka håret och ha fina kläder.


Tyvärr finns det ju, som vi alla redan vet, folk till allt..

"Men nu ser du verkligen gravid ut"
"Du ser trött ut?"
"Nu är det inte långt kvar va?"
"Du ser trött ut"
Osv osv osv

Alltså. Tack, men nej tack!
Jag kände mig inte trött och fet förrän du sa sådär! Thanks, you made my day. Frågade jag om din åsikt? Tror du jag känner mig vackrare när du säger sådär?

Det är lika nu. Jag sminkar mig väldigt sällan, och fixar håret ännu mer sällan. Stötte ihop med en bekant på mataffären härom kvällen som utbrast "du ser trött ut!" varpå jag svarade "haha nää det är säkert för att jag inte har nåt smink" (notera att jag hade nya fransar och precis färgat brynen. håret var nytvättat och utsläppt. kände mig rätt fräsch och hör och häpna - pigg!) Hon svarar "nejje! *skratt* blir det inte så mycket sömn?"

Säger man så? Detta är inte första gången jag får kommentar i den stilen. Jag är rätt säker på att det är avsaknaden på ögonskugga som gör att folk måste påpeka mitt utseende. Det ger dom liksom rätten till det. Eftersom jag inte såg ut så FÖRR. Eller?

För att klargöra: Jag har TVÅ SMÅ BARN! Detta är min look nu för tiden!

Har ni vart med om liknande? Eller är ni den som kläcker sånna kommentarer?


Livet.

Livet rullar på, varesig man vill eller inte. Tiden stannar inte för nåt.


Som en del av er vet, har jag ätit antidepressiva sedan Dexter föddes. Jag har skrivit här på bloggen om hur tiden efter Devin var, som ni kanske minns? Att jag ramlade långt ner i ett svart hål. Jag ville inte chansa att hamna där igen, så efter Dexter föddes fortsatte jag att äta sertralin igen.

Livet rullade på. Inga dalar och inga toppar. Kände mig, innerst inne, väldigt deprimerad. Trots medicinen. Grät varje dag av olika anledningar.

Är det inte konstigt hur någonting så fantastiskt också kan kännas så hemskt? Är det inte konstigt att jag å ena sidan var lyckligare än någonsin - fylld av kärlek - å andra sidan mådde så jävla dåligt? Jo. Det är märkligt. Och jobbigt. Fruktansvärt jobbigt.

Jag hade en konversation nyligen. En konversation som jag inte kan släppa. Den gjorde mig så himla ledsen och illa berörd. När man trodde att någon förstod hur man mådde. Vad man gått igenom. Varför man inte är på ett visst sätt längre. Vindarna vänder, livet rullar på antar jag. Folk förändras. Det fick mig att se saker med nya ögon.

Det känns som att alla lever vidare och jag står kvar. "Vänta! Vänta på mig!" vill jag ibland skrika. Sen ser jag mig omkring. Mina pojkar, vårt hus. Det är då jag inser att det faktiskt inte är jag som stannat. Jag ligger före.

Jag slutade med medicinen en morgon. Tack och hej! Och vet ni? Jag mår bra. Bättre. Hellre några dalar än inga toppar.

Jag älskar min familj.
Livet har just börjat ❤️


Elin 2.0


Vigsel och dop.

Hej!! Oj, nu var det längesen jag skrev något. Som ni kanske förstår räcker tiden verkligen inte till.

Anyways!

Den 26e november döpte vi grabbarna i Valbo Kyrka. Vilket KAOS. Prästen kallade Devin för både Denver, Dervin och Dexter, och Dexter blev döpt till Devin. Förutom namnfelen så ville inte grabbarna sammarbeta. Men äh, sånt som händer!

När vi ändå var i kyrkan passade vi på att gifta oss. Så nu är vi Herr och Fru Olsson. Olsson... mjaaa inte mitt dröm-efternamn kanske, haha, men sånt är livet.

Innan vi for till kyrkan försökte vi få till en fin familjebild. Det gick sådär..

Grabbarna fick massor av fina presenter! TACK ALLA!


Två dagar, en natt.

Tidigt imorse drog Micke till huvudstaden för att gå en kurs via jobbet. Han kommer hem igen imorgonkväll. Denna kurs var bokad redan innan jag födde, och jag har fan haft ångest sen dess! Hur skulle jag klara det? Själv med en 15 månaders vilde och en sömnlös 7 veckors baby. HUR?

So far, so NOT good. Det har verkligen varit en helvetes dag! Dexter har sovit sammanlagt typ... 2 timmar. Det enda som funkade om jag inte ville höra gråt var att bära omkring på honom. Detta resulterar såklart i en upprörd Devin. H E R R E G U D.

Mina öron. Mitt psyke.

På nåt underligt vis lyckades jag söva Devin utan att Dexter skrek ihjäl sig. Och nu sover dom båda två.

Jag har städat, diskat och förberett för natten. Nu ligger jag helt utslagen i soffan. Vill bara gråta, men min medicin tar bort både dalar och toppar, så jag nöjer mig med att vara likgiltig. Trött och likgiltig.

TYCK SYND OM MIG SNÄLLA!

Håll tummarna för mig att natten inte bli kattskit!


Back to reality!

I onsdags började Micke jobba igen, efter 40 lediga föräldradagar ihop. Om jag hade ångest? En smula. Men vet ni? Jag och barnen överlevde veckan själva!

Man får ta det som det kommer. Ville inte Dexter sova när Devin skulle sova middag, ja, då satte jag dom i bilen så fick Devin somna där.

När Devin måste duschas efter att ha "ätit" själv, well, då fick Dexter ligga på skötbädden och duschas han med.

Så jo, första veckan själv med barnen har varit ångestfylld och utmattande. Men I DID IT! Och jag gjorde det bra.

Avslutade faktiskt veckan med att ta med mig dom till köpis. Jag var sjöblöt i svett när vi återigen satt i bilen på väg hem, men shit så nöjd jag var! Det gick ju bra!

Sen måste jag ge cred till Devin som är så himla snäll mot sin lillebror! Han pussar och ger nappen och klappar på honom. Inga tecken på svartsjuka. Än. Underbara barn!


Tack!

Stort tack till kommentarer och sms på mitt förra inlägg. Vad skönt att ni är förstående!

De senaste dagarna har vi haft fullt upp, så jag har inte haft tid att tänka och känna. Både bra och dåligt. Bra eftersom jag inte vill må dåligt, men dåligt eftersom jag inte vill lägga locket på mina känslor.

Idag var vi på BVC med Dex. När han föddes mätte han 51,5cm lång och var 3944g tung. Idag, 17 dagar senare, är han 55cm lång och väger 4400g !! Jisses, snacka om att ha vuxit! Jag gillar vårt nya BVC. Barnmorskan (är det hennes titel?) känns jätte bra. Vi pratade lite om mitt mående och lite om hur det var efter Devin, och det kändes verkligen bra. Hon lyssnade, gav råd och peppade. Så skönt!

Annars då?
Tja, jag känner mig tjock och ful. Håret alltid uppsatt och jag kan inte ha några brallor alls (förutom de jag hade när jag var preggo), och inga överdelar heller för den delen! Det är nära till gråt tammefan varenda gång vi ska någonstans.. Måste köpa en trisslott, vinna massa pengar och köpa mig en fettsugning!

Dagsformen.


Baby Blues

Så har den smugit sig på.. baby bluesen. Jag får ångest, gråter och har en klump i magen. Varför? Gud, jag har ingen aning! Ingen.jävla.aning. Men jag antar att det har med ett "litet" hormonöverskott att göra.

Jag hatar verkligen att känna så här. Att gå från glad till förtvivlad på en sekund. Den här gången var jag iallafall förberedd på att jag kanske skulle må såhär, vilket gör det en aningens lättare att hantera..

Varför skriver jag då ut detta? Att jag mår dåligt? När det finns så många människor som gottar sig i min olycka? Jo, för min blogg är inte instagram-perfekt. Här finns inget filter. Jag vill visa er att det är både ups and downs i mitt liv också. Jag vet, chockande va? Att mitt liv inte var heeelt perfekt?

Kanske är det någon som är i liknande situation, och hur skönt är det då inte för den personen att läsa att hon inte är ensam? Att det finns fler som sitter i soffan och gråter. Att det finns fler som är deprimerad trots att livet känns komplett efter älsklingens ankomst. Att allt inte är så jävla lätt den första tiden!! Därför är jag öppen.

Sanningen: rödgråten av okänd anledning.


Besök.

Jag vet att mina vänner läser blöggen. Så tänkte att jag skriver här angående att hälsa på och snusa bebis. Lättast så, istället för att ringa upp er var och en (Som att jag har sååååå många vänner liksom, haha..). Aja, hör av er om ni vill hälsa på helt enkelt!

..och apropå vänner 👆🏼 Devins bäst polare är guzzen. Synd bara att hon inte känner likadant. Ibland klappar han fint, men oftare drar han i henne så han får händerna fulla av päls.. Än så länge har hon inte rivit honom, men jag känner att den dagen kommer närmare och närmare. Hur lär man barn att vara försiktiga??


Camo for life!

Igår kom Linda, Micke och Devins polare Jamie hit. Alltid så avslappnat och trevligt när vi ses! Underbara vänner. Och att grabbarna leker så bra ihop är en fantastisk bonus!

Dexter fick en välkommen till världen-present, och Devin fick en grattis du är storebror-present:

Matchande camomössor!!! I LOVE!! Vettetusan när jag gick och blev kär i camo? Minns att jag hade en keps i det mönstret när jag var liten. Tror jag fick den av farsan? Ni förstår, jag var verkligen en pojkflicka när jag var liten! Innan tonåren kom och introducerade mig för smink, stringtrosor och noppade ögonbryn.


Konsten att hålla ett barn vaket.

I måndags började vi med att Devin bara ska sova en gång om dagen. Inte det lättaste vill jag meddela! Han vaknar ju i ottan, typ 5-6, och ska då hållas vaken till framåt 12 tiden.. Ja ni, det gäller att underhålla!

Igår packade vi in oss i bilen och åkte till köpis. Mamman och pappan fick gokaffe och Devin en korv med bröd. Sen sprang han runt och charmade alla i sin väg. Älskade skrutt!

Än så länge har det gått bra. Hoppas han ställer om sig snart så han slipper bli så hiskeligt trött! Kan man ställa om trötthet? Äh, blir nog bra tillslut!

På köpis hittade vi förresten gummistövlar som passade, så efter middagsluren letade vi vattenpölar.

Lillebrorsan sov mest hela dagen. Så himla ovant med en kotte som sover! Blir nästan lite orolig emellanåt. Och när jag inte är orolig så njuter jag! Njuter av att kunna ge Devin den uppmärksamhet han förtjänar, njuter av att kunna gå på toaletten i lugn och ro, njuter av att inte (än) ha fått panik över att vara tvåbarnsmorsa! Och njuter såklart av att få mysa och snusa på lilla älsklingen. So far so good.

Edit: Micke ringde nyss och berättade att Devin somnat. Haha...fan. Dom hade vart på Ica maxi för att köpa doseringsburk och fördriva tid. Men så fort dom satte sig i bilen så somnade Devin. Hann inte ens ut från parkeringen! Haha vännen då! Aja, bättre lycka imorgon.


Alleman ombord!

Imorse testade vi vagnen. Inomhus dock. Jag är inte redo för promenader ännu. Ni som fött barn förstår varför. Till er som inte fött barn - det är stygn på ställen man inte vill ha stygn. I say no more.

Både barn och bebis fick plats i vagnen, och verkade dessutom trivas. Imorgon tar vi nog ett varv utomhus. Jag tror mig vara redo då!

Jag längtar som en galning efter en läkt kropp och svettiga promenader! Nu har jag varit gravid i fan två år, så nu det är dags att återta kontrollen over my body! Den här graviditeten gick jag upp ca 16kg. Idag vägde jag mig och har gått ner 7kg. Dock hade jag ju 10kg+ från Devin när jag blev gravid... så det är looooong way back to normal. Skam den som ger sig!

Bilden är tagen alldeles nyss. 5 dagar efter förlossningen. Deeeeg!


Förlossningsberättelsen. Del 2.

Så, vart var vi? Just det - vi vinkade av Devin.

Nu är klockan någonstans vid 12 och jag insisterar på att slänga in en tvätt och sedan hänga den INNAN vi åker in. "Jag har ju bara haft värkar några timmar, dom kommer säkert skicka hem oss ändå!" Dessutom var typ alla Devins vita tröjor smutsiga, så att tvätta var nödvändigt!

...det var det även med att åka in på förlossningen kände jag redan en timme senare då värkarna kom med mindre än fem minuters mellanrum och höll i sig minst 1 minut.

13:30 knep vi sista platsen på förlossningen (hade fan fått panik om vi blivit hänvisade till hudik!). De kikade så bebisens hjärta tickade på som vanligt och att alla andra grejer såg ok ut. Det gjorde det. Sedan undersökte de mig - öppen 4 centimeter. Klockan var nu ungefär 14 och dags för personalbyte. Mitt team bestod av Rose och Lotta, fantastiska människor!

Det tog dock ett tag innan jag fick den uppmärksamheten jag tyckte jag förtjänade (hahaha) eftersom förlossningen var full och personalen var inte det. Alltså inte full, herregud hur hade det sett ut? Men de var inte tillräckligt bemannade inför en sån fullsmockad dag. "Vill du ha bedövning?" frågade någon av dem. "Ja! Hinner vi?" Eeehhh no we didnt.

Klockan 15:40 kom krystvärkarna, och klockan 15:43 var han ute. Det gjorde så fruktansvärt jävla ont. Helt galet mycket ondare än med Devin. Eller så har hjärnan en förmåga att låta oss glömma sånna onda upplevelser.. Nu är det iallafall gjort, och fler gånger blir det inte. Nu har jag mina två pojkar och det räcker alldeles alldeles lagom.

På bilden klär Micke på Dexter för hemfärd. Det fick bli världens lättaste outfit - pyjamas! (som dessutom stängs med dragkedja, hallelujah vilket bra påhitt!)


Mäh, en bebis som sover?

Alltså VILKEN SKILLNAD på bebisar hörrni. Dexter sover mer än gärna mest hela tiden (peppar, peppar) medan Devin knappt sov någonting alls.

Detta kan såklart bero på att vi den här gången ser till så bebisen är mätt. Vet inte om jag skrivit ut det förr, och om ni i sånt fall minns? Men när jag ammade Devin visade det sig efter några veckor att stackarn drack minimjölk. Och vad gör barn som inte är mätta? Dom sover då inte, det är ett som är säkert! Jag kände mig som världens sämsta morsa som inte kunde ge mitt barn mat. Och det var någonstans där - mellan skrik, avsaknad på rejäl bröstmjölk och total brist på sömn - som förlossningsdepressionen smög sig på.

Eftersom jag (vi) absolut inte ville gå igenom något sånt igen flaskmatar vi Dexter. Uppe på bb fick han tutta, men nu när vi är hemma får han ersättning. Man måste göra det som känns bäst för sin familj, och det är tråkigt att bli ifrågasatt av personalen (även om de flesta accepterade mitt beslut).

Vi är såklart jätte noga med hud mot hud och närheten trots att han inte får tutten.


Förlossningsberättelsen. Del 1.

Fredagen hade kommit - Mickes sista arbetsdag innan han skulle vara hemma och beredd på kottens ankomst. Fredag, och jag var i vecka 40 (39+1), fem dagar kvar till bf.

När vi gick upp och vinkade av Micke till jobbet vid 6-snåret kände jag ingenting. Ingenting förutom besvikelse. Ingen bebis idag heller, tänkte jag. Klockan hann dock inte bli mer än 08 innan jag skickade ett sms till Micke "känns konstigt i magen. Kanske sammandragningar? Du behöver inte komma hem, vill bara uppdatera".

När klockan slog 09 konstaterade jag att Jo, detta måste vara värkar trots att det inte gör så ont? Bäst att klocka utifall. Och mitt upp i detta skulle Devin sövas. Kaaaaaanske inte det lättaste när det började göra ondare och ondare i magen. Men det gick! Och nu var jag dessutom helt säker på att värkarna verkligen var värkar.

Ringde till Micke som styrde upp att Devin fick sova hos faster Maria. Packade hans väska medan värkarna blev längre och tätare. Micke kommer hem och hjälper till just när Devin vaknar (thank god).

Värkarna kommer med olika mellanrum - 6 minuter.. 4 minuter.. 3 minuter.. 3 minuter... 10 minuter..

Runt 12 snåret kommer fastern och hämtar Devin. En dag på beachen väntar för honom! Vilken tur han har, min guldklimp. Och vilken tur vi har som har så fina släktingar!

Återkommer med resten av berättelsen lite senare. Har en bebis som bajsade blöjan här hemma.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0